Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Alexandriner och pergamener. Roms hellenisering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ALEXANDRINER OCH PERGAMENER. ROMS HELLENISERING.
451
Zeus i kamp mot giganterna. Relief från altaret i Pergamon,
Originalet i Königl. Museum i Berlin. Efter fotografi af Titzenthaler.
Vid sin tronbestigning år 159 f. Kr. förmälde sig konung Attalos II med änkan
efter sin broder Eumenes II, Stratonike, en dotter af konung Ariarathes IV af
Kappa-dokien; han förmälde sig nu för andra gången med denna Stratonike. Första gången
hade detta skett år 172 f. Kr., när Eumenes efter attentatet i Delphi var försvunnen
och i fullkomlig obemärkthet återställde sin hälsa. Då hade äfven brodern Attalos
och gemålen Stratonike hållit honom för död, och Attalos hade bestigit tronen och
äktat den kungliga änkan. Men Eumenes var icke död utan återvände med
återvunnen hälsa till Pergamon. Attalos, den lojale brodern, afstod nu tronen och
gemålen, och Eumenes tyckte visst, att hon ej borde haft fullt så brådtom att gifta
sig på nytt, men han återtog både riket och drottningen, och den lilla mellanakten
hade inga politiska följder. Men det hade följder af annan art. År 171 f. Kr.
födde drottning Stratonike, som icke hade haft några barn med Eumenes, en son!
Denne var Attalos’ son ur det kortvariga äktenskapet. Senare lät Eumenes adoptera
denne sin gemåls son, sin brorson, som därför nu officiellt hette Eumenes’ sonfmen
på tronen följdes icke Eumenes af sin adoptivson utan af brodern Attalos II, den verklige
fadern. Adoptivsonen fick vänta på tronen intill sin verklige faders död. På detta
sätt uppträdde på tronen Attalos III, en son af Attalos II och Stratonike från dennes
första konungstid och deras första korta äktenskap.
Vid 18 års ålder hade Attalos III varit i Rom, år 153, vid 33 års ålder blef han konung
år 138 f. Kr. och dog redan år 133 f. Kr. i en ålder af 38 år utan att efterlemna
?gna barn. Han hade icke ärft sin faders karaktär utan var snarare en dålig människa,
som lifligt erinrar om en af renässansens mest beryktade och nedrigaste furstar,
om Giovanni Maria Visconti i Milano. Det är den rena och småaktiga känslan af glädje
öfver det onda, som utgör likheten dem oemellan, förmågan att glädjas åt andras
smärtor och att kunna pina omgifningen. År 133 f. Kr. hade lätteligen en illegitim
ättling af konungahuset kunnat efterträda Attalos III, nämligen Aristonikos, sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
