Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Makedonien och statsförbunden i Grekland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
410 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
genom det acheiska förbundets affall under ledning af Aratos från Sikyon, hvilken gaf
åt detta förbund en nationell betydelse utöfver den lokala, som den förut haft. Hans
rastlöst verksamma politiska klokhet vände sig mot Makedonien, och hans sträfvan
åsyftade att befria Peloponnesos från det makedoniska öfverväldet och förskaffa högsta
ledningen åt acheiska förbundet. År 251 f. Kr. befriade han sin fädernestad Sikyon
från envåldshärskare, och Sikyon inträdde i det acheiska förbundet och acheerna
sökte förbindelse med Ptolemaios Philadelphos. Den egyptiska politiken anslöt sig
äfven framgent till acheerna mot Makedonien. Den mest lysande stenen i sin
hederskrona infogade Aratos, när han år 243 f. Kr. befriade Korint från den makedoniska
besättningen. Från denna dag var han acheiska förbundets högste ledare och statsman.
Två män med utpräglad individualitet stodo emot hvarandra: Antigonos Gonatas och
Aratos. Antigonos var sin tids mest framstående furste, på samma gång fältherre och
statsman, en man af djup och omfattande bildning och fylld af rent intellektuellt intresse
för filosofien, i hvilken han var en lärjunge af Zenon, den stoiska filosofiens
grundläggare. En konungs ställning betecknade han såsom en ärofull träldom. Såsom en
motsats till honom står en skicklig diplomat och statsman såsom Aratos, en patriot,
om också icke fri från småaktig afundsjuka, men ingen stor man redan af det skälet,
att naturen nekat honom
befälhafvare öfver
förbundets stridskrafter
uppträdde nu växelvis Lydiadas
och Aratos. Förbundet
steg till hög blomstring,
och största delen af
Peloponnesos var med på
acheernas sida. Aratos
drog fördel af de
svårigheter, som ställde sig mot
Antigonos Doson. Denne
Doson, som alltid lofvade
gifva, men för hvilken
gifvandet alltid tillhörde
framtiden, förmälde sig
med änkan efter sin kusin
Demetrios II och öfvertog
regeringen närmast såsom förmyndare för konung Demetrios’ efterlemnade omyndige son
Philippos, sedan under egen konungatitel. Han adopterade sin myndling, och denne
efterträdde honom såsom konung år 221 f. Kr. Antigonos Doson förlorade sina grekiska
besittningar; äfven Athen befriade sig år 228 f. Kr. med hjälp från Aratos, men dock utan
att formligen ingå i acheiska förbundet. Men det makedoniska väldet i Grekland
tycktes vara brutet. Då fingo acheerna en betydande motståndare i Kleomenes från
Sparta, och för att möta spartanerna inkallade Aratos ånyo makedonierna i Grekland.
Spartas statsförfattning, sådan den uppgjorts af Lykurgos, hvilade på den
militärpolitiska organisationen af jordegarrätten och lifegenskapen. Spartiaternas jord
brukades af deras lifegne, som kallades heiloter. Jordegarne bodde i Sparta och lefde
af heiloternas afgifter för nyttjanderätten. De gingo helt och hållet upp i krigstjensten
och politiken och voro ensamma i besittning af fulla politiska rättigheter. Vid
spar-tiaternas sida stodo de personligen fria, men politiskt rättslösa perioikerna,
befolkningen i städerna uteslutande inom sent eröfrade områden, dit man ej vågade införa
lifegenskapen, äfven fria bönder. Den spartanska hären rekryterades först och främst
från spartiaterna och perioikerna, medan heiloternas upptagande i hären var uteslutet
och därmed också bondeståndets införlifvande i härorganisationen. Spartiaterna
kunde aldrig besluta sig för ett fritt utnyttjande af bondens soldatkraft på samma
sätt, som den s. k. servianska författningen gjort i Rom. Under tiden decimerade de
beständiga krigen herreklassen, som på Xerxes’ tid räknade 8,000 spartiater, af hvilka
på Aristoteles’ tid ännu funnos 1,000, men år 250 f. Kr. voro de blott 700. Det
ekonomiska villkoret för behörighet att räknas till herreklassen var besittning af
det fysiska modet, men
en man, som dock varit
modig af tvång, då han
af naturen ej var danad
till krigare. Efter
befriandet af Sikyon och
Korint vann Aratos en ny
framgång, men först efter
Antigonos Gonatas’ död,
under sonen, konung
Demetrios II år 234 f. Kr. Då
nedlade tyrannen
Lydiadas i Megalepolis sitt
envälde, och Megalepolis
anslöt sig till det acheiska
förbundet. Såsom högste
Myntporträtt af Seleukos Nikator.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
