Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Från Sydetruriens eröfring till underkufvandet af Latium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
388 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
dessa folkstormar, som helt oförutsedt utbryta och sopa fram genom land med
äldre kultur. För att söka närmare underrättelser om det oerhörda skickade
romarne ombud till Clusium. Huruvida de romerska ombuden obetänksamt
deltagit i etruskernas strid mot kelterna vid Clusium och kelterna af denna anledning
hotade Rom, är svårt att säga; men efter segern vid Clusium skulle de i hvarje fall
hafva gått mot söder. Det romerska uppbådet drog dem till mötes och gick öfver Tibern.
På högra Tiberstranden stötte romarne till etruskerna. Den 18 juli kom det till strid
midt emot den plats, hvarest något ofvanför Fidense på vänster sida bifloden Allia
utmynnar i Tibern. Det nederlag, som romarne här ledo, gjorde för framtiden
Allia-slagets dag till en »svart dag». Största delen af den slagna hären kunde rädda sig
till Veji, en mindre del simmade öfver Tibern och undkom till Rom. Men redan
tre dagar efter slaget ankommo fienderna dit och besatte staden med undantag af det
befästa Capitolium; de lågo kvar sju månader i staden och aftågade slutligen, emedan
de erhöllo underrättelse om veneternas infall på deras eget område. Fördraget med
gallerna hade romarne måst köpa med tusen skålpund guld. Vid stadens besättande
genom gallerna gick en del af staden upp i lågor. Den galliska branden är en
obestridlig historisk verklighet. Redan det oregelbundna återuppbyggandet efter gallernas
aftåg är ett bevis härför. Först branden under Nero aflägsnade spåren häraf. Men
följderna af branden blefvo längre fram öfverdrifna, ty i en uppbränd stad skulle
gallerna ej hafva stannat i sju månader.
Under året för Antalkidas’ fred 387-386 f. Kr. besatte gallerna Rom, men
underrättelsen om katastrofen trängde icke genast till Grekland, ty först 40 år senare fingo
grekerna kunskap om denna händelse. En samtida till Aristoteles, en Platons
lärjunge Herakleides från Pontos, lemnade den fantastiska berättelsen, att en här från
hyperboreernas land tagit den vid hafvet belägna grekiska staden Rom. Aristoteles
själf hade hört berättelsen om stadens intagande af’kelterna, och att Lucius räddat
den. Men Roms återupprättare ur dess fall efter den galliska katastrofen var Marcus
Furius Camillus, icke hans son Lucius, konsul för år 349 f. Kr. Trettio år efter
Alliaslaget hade kelterna (gallerna) företagit ett nytt rof- och plundringståg, som förde
dem till Alba; år 349 kommo de åter. Då gingo romarne med sina bundsförvanter
dem till mötes, och gallerna drogo sig tillbaka. Just då var Lucius Furius Camillus
konsul och honom bringar Aristoteles i förbindelse med den stora katastrofen. Han
har således ingenting erfarit om den stora katastrofen fore år 349 f. Kr. Just det
året hade en grekisk flotta uppenbarat sig vid latinska kusten, sannolikt var det en
syrakusansk flotta. Sedan torde kunskapen hafva kommit till Athen öfver Syrakusa
och öfver Korint.
I landet vid Po hade gallerna slagit sig ned, vid deras upprepade tåg åt söder
gingo de ut icke så mycket för att göra eröfringar som för att plundra och röfva.
Ett helt århundrade voro de Italiens förskräckelse intill 284 f. Kr. Efter infallet år
349 förmådde romarnes maktställning efter latinska förbundets upplösning (338)
gallerna till afslutandet af en formlig fred år 334 f. Kr., hvilken fred de höllo i trettio
år, till dess de genom rörelser bland stammarne norr om Alperna åter råkade i oro.
Ännu år 285 f. Kr. stå gallerna framför Arretium, och efter senonernas fördrifvande
från deras områden och grundläggandet af den romerska kolonien Sena Gallica
besegras bojerna af romarne år 284 vid Vadimoniska sjön. Sedan har Italien lugn för
kelterna, som nu vände sig mot Balkanhalfön och år 279 uppträda i Makedonien
och utanför Delphi. Den keltiske höfding, som det sistnämnda året drog mot Delphi,
bar namnet Brennus. Detta namn har deri senare romerska historieskrifningen
öfver-föft på Roms eröfrare, hvars namn är okändt för den äkta traditionen och
följaktligen äfven för oss.
Olyckan af åren 387-386 är lätt begriplig i fråga om ett obefäst Rom. Med
undantag af Capitolium var Rom då ännu icke omgifvet af murar. Den s. k. servianska
muren stammar hvarken från konungatiden eller från republikens tidigare tid,
utan den uppfördes i gallertågens tid såsom skydd mot kelterna. Till denna tid
hänvisar också massan af murresterna. Den noggrannare tidsuppgiften skall lemnas
i det följande.
Med det afbräck, som Roms befolkning hade lidit genom gallernas infall, torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
