Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Italiens folk och stammar och den latinsk-romerska nationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ITALIENS FOLK OCH STAMMAR OCH DEN LATINSK-ROMERSKA NATIONEN. 363
Keltiska krigare på ett gördelbleck från Watsch. raihör furst Windischgrätz i wien.
Bland de keltiska stammarne framträngde senonerna längst åt sydöst på det umbriska
området. Deras stad, det galliska Sena, låg vid hafvet, Sinigaglia. Men icke heller
etruskerna, som före dem varit bofasta vid mellersta loppet af Po, bildade den äldsta
befolkningen i detta land. Lika säkert som det är, att deras hemvist mot norr sträckte
sig till Raetien, till Graubunden, och i söder öfver Toscana, där de framför allt
be-tvungo umbrerna, ända till Latium, ja till Campanien, så omstridd är än i dag deras
härkomst och karaktären af deras språk. Ännu i dag gäller om dem forntidens
omdöme, att de i språkligt afseende icke kunde likställas med något annat folk
Men frågan om etruskernas språk måste bestämdt skiljas från den antropologiskå
tragan om de senare etruskernas folkkaraktär. Den äldre indogermansk-italiska
befolkningen i Toscana, framför allt af umbrisk härkomst, stannade kvar i landet och förband
sig med etruskerna genom äktenskapsförbindelser. Beträffande rasen finnes hos de
senare etruskerna en stark procenthalt af indogermanskt-italiskt blod.
I söder voro hellenerna bofasta, ionier, dorer och acheer, och i Toscana här och
dar fenj^.^åsojin-LC^Efi. Den grekiska och feniciska kulturens inflytande träder
oss också till mötes i det latinska språket. »Många främmande ord», säger Viktor
Hehn^, »mycken kulturgemenskap;’mycket lånadt, mycket inlärdt; en rik historia ett
pä mångahanda gods rikt språk.» Men det starkaste kulturinflytandet på Italien utöfvade
hellenerna. Västgrekerna lärde italikerna konsten att skrifva
, pVärt.,?"*be* är’ såsom bekant, af feniciskt ursprung, men icke heller fenicerna
hafva själfständigt uppfunnit skrifkonsten och dess tecken. Men man gör fenicerna
oratt med påståendet, att de öfverallt endast gjort affärer i varor, idéer och gudar
Om också insikten förut steg för steg var förberedd, så hafva ändock fenicerna varit
de som till grund för skriftens gestaltning lade den insikten, att det mänskliga språket
ar den oandliga variationen af föga mer än tjugu olika ljud, en af de svåraste, men
pa_ samma gäng de mest skickelserika analyser, som öfver hufvud taget lyckats för
manmskoanden under årtusenden. Man kom därigenom till en oerhörd enkelhet i
skriften, och en rikedom af andlig kraft frigjordes. Man jämföre med denna skrift
kinesernas bild- och begreppskrift. Hvilket överansträngande af minnet innebär det
icke att hafva tusentals skriftecken i hufvudet, omkring tre tusen för det dagliga
um-f-aÄ y"erhSare .tusental för bildningen och tiotusental för lärdomen! Under sådana
förhållanden kan icke ens den högsta ålder vara fritagen från att lära sig skriftecken
fcn sådan minnets öfveransträngning, fortsatt i århundraden och årtusenden, utöfvar
naturligtvis ett starkt inflytande på folkens sinnesart. Däremot frigjorde den
fem-aska skriften en oerhördt stor andlig energimängd, som kunde göras nyttig på andra
hall Grekerna ofvertogo denna skrift och gåfvo den sina kolonister med på
vägen-de italiska folken hafva fått sina skriftecken från västgrekerna. Västgrekernas alfabet
skiljer sig frän ostgrekernas genom värdet hos två tecken, och vid ett af dessa tecken
öfverensstämma de italiska alfabeten omisskänneligt med västgrekernas. Tecknet X
återgifvet- hos östgrekerna ljudet ch, men hos västgrekerna och italikerna ljudet ks
Bland de italiska alfabeten höra etruskernas, umbrernas och oskernas tillsamman-’
den andra alfabetgruppen är latinernas och faliskernas. Båda dessa gruppers
hufvudsakliga olikhet ar beteckningen af ljudet f, som icke fanns i grekiskan, ty det grekiska
phi var ett p med efterklingande h. Af denna dubbelbeteckning för ljudet f få vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
