ARISTOTELES' SKRIFT: OM ATHENS STATSFÖRFATTNING. Kolumn 5 af papyrushandskriften i British Museum, London. ÖFVERSÄTTNING af Axel Jacobsson. Liksom en gränssten på omtvistad mark jag stod oeh hörde ingendera parten till. Solon. Dessa skäl alltså förmådde Solon att lemna landet; han öfvergaf hemmet, medan ännu sinnesstämningen bland medborgarne var högst upprörd. Därpå tillbragte athenarne bortemot 4 år i lugn, till dess att under 5:te året efter Solons archontat de icke kunde komma öfverens om att tillsätta ny archont och likaså på femte året därefter än en gång af samma skäl lemnade den högsta maktinnehafvarens plats obesatt. Damasias, som härefter under fortfarande samma förhållanden hade valts till archont, förblef sedan två år och två månader vid makten, till dess han med våldsamma medel måste aflägsnas. Då beslöt man att på grund af partiernas oförmåga att komma till enighet välja till archonter 10 män, 5 ur Eupatridernas gamla adelsätter, 3 ur de jordegandes klass och 2 ur handtverkarnes skrån. Dessa innehade sedan under året efter Damasias ämbetet. Äfven af detta förhållande framgår, att archonten innehade den mest betydande makten. Ty de visa sig alltid i inbördes häftig täflan om detta ämbete, öfver hufvud taget stodo de alltjämt i ett om brist på politisk hälsa vittnande förhållande till hvarandra, i det att somliga hade anledning och förevändning härtill i det förhållandet, att alla skulder hade totalt af-kortats och efterskänkts, hvarigenom de själfva blifvit egendomslösa, medan andra däremot voro missnöjda med den nya författningen, som dragit med sig så många olägenheter, och slutligen många voro missnöjda på grund af inbördes afund och ärelystnad. Partierna voro således tre: kustinvånarnes, i spetsen för hvilka stod Megakles, Alkmaions son, och dessa eftersträfvade i allmänhet en medlande författning; jordegarne från slättlandet med oligarkiska sympatier under ledning af Lykurgos. Det tredje var bergsbygdens befolkning under ledning af Peisistratos, som gällde såsom god demokrat. Till dessa senare hade anslutit sig alla de, som visserligen hade fått sina skulder utstrukna och efterskänkta, men som likväl icke visste, hvaraf de skulle lefva, dels ock väl alla de, hvilkas borgerliga kompetens kunde vara omtvistad och som därför kände sig oroliga. Detta framgår däraf, att man efter tyrannernas aflägsnande anställde en pröfning af den borgerliga kompetensen, såsom om många utöfvade medborgarfunktioner utan befogenhet därtill. De olika partierna hade sina namn efter de platser, där de voro bosatta såsom egare af jord och grund. Synnerligen god demokrat tycktes Peisistratos vara och hade vunnit ett godt namn och rykte i kriget mot megarerna; sedan han sårat sig själf, öfvertalade han folket att, såsom om han rönt denna behandling af sina politiska motståndare, gifva honom en lifvakt, och var Aristion den, som framlade förslag om saken. Sålunda erhöll han det så kallade »knölpåksgardet», med hvars bistånd han reste sig mot demokratien och tog Akropolis i besittning under det trettioandra året efter Solons lagstiftning och då Korneas var archont. Det säges om Solon, att han, då Peisistratos äskade en lifvakt, uppträdt emot detta och sagt, att han själf vore dels visare än somliga, dels ock modigare än en annan del. Så många, som icke märkt, att Peisistratos syftade till envälde, vore honom underlägsna i skarpsinne, och i mod vore han öfverlägsen alla dem, som vetat detta men ingenting sagt. När han med detta sitt tal ingen verkan uppnådde, bar han ut sin rustning framför dörren och tillkännagaf, att han efter förmåga (han var nu mäkta gammal) sökt komma fäderneslandet till hjälp och att han nu yrkade, att äfven de andra skulle göra detsamma. Men Solon uppnådde ingenting med dessa uppmaningar. Peisistratos, som öfvertog makten, skötte de allmänna ärendenas förvaltning mera i författningens anda än i enväldets. Innan ännu hans makt slagit djupare rot, enade sig Megakles' och Lykurgos' partier och drefvo bort honom på sjätte året efter hans lyckade kupp, och var då Hegesias archont. Under tolfte året af sitt archontat blef Megakles emellertid så hårdt ansatt genom partihätsldleten, att han ingick ett formligt fördrag med Peisistratos mot villkor, att denne skulle åkta hans dotter, och återförde honom till Athen på ett om forntida enfald och barnslighet i hög grad vittnande sätt. Sedan ban först utspridt det talet, att gudinnan Athene själf förde Peisistratos tillbaka, och han funnit en storvuxen och desslikes skön kvinna, enligt Herodotos' berättelse tillhörande Paianernas menighet, men såsom några andra påstå, en thrakisk kransförsäljerska från Kollyttos med namnet Phye, utpyntade han henne mycket noga i likhet med gudinnan och i hennes rustning och förde henne vid sidan af Peisistratos, som körd« vagnen, på hvilken kvinnan stod vid hans sida, in i Athen, och stadens invånare nedföllo och emottogo de kommande med vördnad och undran. På detta sätt skedde Peisistratos' första återkomst. Men när han vid elfte årets slut efter återkomsten fördrefs för andra gången - ty han kunde icke länge hålla sig kvar, då han icke ville lefva i äktenskaplig gemenskap med Megakles' dotter -, gick han i hemlighet af fruktan för de båda andra partierna öfver till en plats vid hafsviken vid Thermai, hvilken plats bär namnet Rhaikelos; därifrån vände han sig till landet kring Pangaion, och uppsökte, sedan han hår förskaffat sig penningar och tagit krigsfolk i sin .tjenst, Eretria och gjorde under elfte året af sin landsflykt härifrån för första gången försök att med öppet våld återtaga sitt herravälde, under det att härtill såväl många andra villigt lemnade sin hjälp som särskildt män från Thebe, Lygdamis från Naxos och de riddare, som på Eretria innehade den politiska makten.