Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Peloponnesiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
250 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
båda flyglar, huru mycket än deras syften gingo åt olika håll, förenade sig ni} iill
gemensamt uppträdande. Det. första angreppet gällde Anaxagoras, filosofen, som stod
Perikles så nära. Han anklagades för religionsfientlig lärareverksamhet och tvangs
att lemna staden. Sedan kom turen till Aspasia. Hon beskylldes att hafva förfört
athenska kvinnor till osedlig vandel, och blott med uppbjudande af hela sitt inflytande
förmådde Perikles rädda henne. Därpå anklagades Pheidias för att vid förfärdigande
af Athenebilderna hafva tillegnat sig en del af det dyrbara materialet. Han dog i
undersökningsfängelset, innan processen hunnit till slutet. Detta slag riktades äfven
mot Perikles, som hade haft tillsyn, då bildstoden uppsattes. Det var klart, att nu
skulle turen komma direkt till honom; men han var fast besluten att möta den
hotande stormen. Bästa medlet härtill var att framkalla ett stort krig, inför hvilket
alla inre strider måste träda i bakgrunden. Sålunda förklarade Perikles i
folkförsamlingen, att det vore oförenligt med statens värdighet att visa eftergifvenhet i
Megarafrågan. Detta var blott en fras, ty Athen hade för 14 år sedan gjort mycket
mer påkostande offer för fredens bevarande; men hos den stora massan måste en
sådan fras finna bifall. De spartanska krafven blefvo alltså afvisade, och för Sparta
blef då intet annat öfrigt än att bereda sig till kriget. Med Boiotien afslöts ett
förbund, och nästa sommar skulle den peloponnesiska hären inrycka i Ättika.
Perikles trodde sig kunna motse de kommande händelserna med lugn.
Visserligen var Athen till lands ingalunda vuxet sin motståndare, men till gengäld härskade
det öfver hafvet, och Athen var, efter den tidens belägringskonst, en ointaglig
fästning. Äfven finansiellt var Athen fienden vida öfverlägset. Uppe på borgen låg en
krigsskatt af 6,000 talenter (inemot 30 millioner kronor), en efter grekiska förhållanden
oerhörd summa. 600 talenter inflöto årligen från förbundsområdet, och Athen själft
var den rikaste staden i Hellas, under det att peloponnesierna öfver hufvud taget
ingen krigsskatt hade och alltså uteslutande voro hänvisade till sin egen
skattebetalningsförmåga. Men denna var ringa, om vi bortse från Korint och några andra
industristäder. På dessa förhållanden byggde Perikles sin krigsplan. I denna ingick
att under inga förhållanden våga ett fältslag; det attiska landområdet skulle utan
motstånd prisgifvas åt fienden, dess invånare skulle söka skydd inom Athens
befästningar. Däremot skulle den athenska flottan göra fienden det största möjliga afbräck
genom att förstöra sjöhandeln och här och där göra landstigningar på kusterna af
Peloponnesos. På detta sätt skulle efter några år Sparta tröttna på saken och
bekväma sig till fred.
Hvad som i bästa fall stod att vinna genom en sådan passiv krigföring, var en
fred med bibehållandet af besittningarne å ömse sidor, och en sådan fred hade man
genom någon eftergifvenhet i megariska frågan kunnat uppnå utan krig. Var icke
fasthållandet vid handelsspärret mot Megara, äfven om man därmed kunnat lyckas
att vinna denna stad, alltför dyrt köpt med det attiska bondeståndets ruin, ty denna
måste den fientliga invasionen med nödvändighet framkalla? Men framför allt,
hvem kunde garantera, att inga oförutsedda händelser inträffade, som gjorde om
intet alla beräkningar? Athenarnes öfvervälde var dock allmänt hatadt hos
bundsförvanterna, och det var med säkerhet att vänta, att dessa skulle begagna första
gynnsamma tillfälle till affall. Äfven låg en persisk inblandning i striden alls icke utom
möjligheternas område. Däremot stod Athen fullkomligt isoleradt och hade ingen hjälp
att vänta från något håll. Ty sympatierna hos de neutrala grekiska staterna voro
afgjordt på Spartas sida, hvars seger måste förskaffa Athens förtryckta undersåtar friheten.
Fientligheterna började redan före den formella krigsförklaringen. I samförstånd
med det oligarkiska partiet i Plataiai försökte thebanerna att genom öfverrumpling
bemäktiga sig denna stad, den enda i Boiotien, som efter slaget vid Koroneia hållit
fast vid förbundet med Athen. Dock misslyckades försöket, och de 300 hopliterna,
som under en mörk regnnatt inträngt i staden, öfvermannades af borgerskapet (i mars
431). Två månader efteråt församlade konung Archidamos på Isthmos den
peloponnesiska förbundshären, ungefär 20-25,000 hopliter och åtminstone lika många lätt
beväpnade, med hvilken äfven uppbådet från Boiotien skulle förena sig. Innan han
ryckte in i Ättika, lät han göra ett sista försök att förmå athenarne att gifva efter,
men Perikles lät icke den spartanske härolden komma in i staden. Tydligen fruktade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
