Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Frihetskrigen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
210 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
gick på strategernas kollegium, hvars ordförande därigenom blef statens viktigaste
ämbetsman.
Dock skulle Alkmeoniderna icke länge hafva att glädja sig åt sin seger. Redan
år 486 blef ättens hufvudman, Megakles, landsförvisad genom ostrakismen, och två
år senare träffade samma öde hans svåger Xanthippos. Detta torde sammanhänga
med kriget mot Aigina, som utbröt strax förut (488) och närmast bragte endast
nederlag, då den lilla ön var Athen vida öfverlägsen på sjön. Det gällde alltså att
bringa flottan till ett aktningsbjudande tillstånd, att förvandla Athen, som dittills
öfvervägande varit en landmakt, till en stor sjömakt, ett mål, som redan hägrat för
Peisistratos, men för hvilken demokratien hade förlorat all syn. Angående denna
fråga kom det till häftiga strider i folkförsamlingen. Af de båda statsmän, som nu
efter Alkmeonidernas störtande hade det ledande inflytandet i Athen, uppträdde
Themistokles till förmån för flottbyggandet, icke så mycket för Aiginakrigets skull
som i skarpsynt aning af den fara, som hotade från Persien. Han insåg med snillets
skarpblick, att ett nytt persiskt anfall skulle kunna afslås endast med flottan.
Häremot gjorde Aristeides den skarpaste opposition. Aristeides var en mycket
aktningsvärd karaktär, af en hos en grekisk politiker sällsynt personlig integritet, men han
saknade sin motståndares hänsynslösa djärfhet, och han skyggade tillbaka för de
följder, som det skulle medföra för statens inre utveckling, om man på hafvet förlade
tyngdpunkten af dess makt. Ändtligen kom det till omröstning med lerskärfvorna,
och utgången gick emot Aristeides (482). Nu hade Themistokles sin bana klar. På
hans förslag beslöts att för flottan använda inkomsten från silfvergrufvorna i Laurion,
beläget på Ättikas sydspets, hvilken inkomst förut utdelats bland medborgarne. För
penningarne skulle 100 krigsskepp byggas, linieskepp af den nya typ, som då började
undantränga de gamla femtioroddarne. Den nya typen var de s. k. triererna, som
framdrefvos med tre rader af åror på hvardera sidan och rymde en besättning af
nära 200 man. Under loppet af två år var byggandet afslutadt, och därmed hade
Athen i ett enda slag blifvit Greklands främsta sjömakt.
Den grekiska stormakten Sparta hade under tiden genomgått en svår kris. Här
satt sedan omkring år 520 på Agiadernas tron konung Kleomenes, en äregirig och
energisk man, som med ovilja kände de band, med hvilka konungamakten var bunden
genom eforernas befogenhet. En stor seger öfver Argos, hvilken han tillkämpade
sig omkr. 495, gaf honom ett anseende, som han behöfde för fullföljande af sina
revolutionära planer. Han började med att störta sin ämbetsbroder Demaratos, i
det han beskyllde honom för illegitim härkomst och på det sättet föranledde hans
afsättning (491). Demaratos lemnade därpå Sparta och sökte sin tillflykt vid persiska
hofvet. Leotychides, en ättling på sidolinien af Eurypontidernas hus, besteg den
ledig-blifna tronen och var ett lydigt verktyg i Kleomenes’ händer. Det dröjde emellertid
icke länge, innan Kleomenes väckte misstankar hos eforerna, och han måste öfvergifva
Sparta. Han gick till Arkadien, samlade där en krigshär och tvang spartanerna att
på nytt insätta honom i hans konungavärdighet. Icke långt efter sin återkomst
skall han hafva blifvit vansinnig och med egen hand hafva gifvit sig själf döden i
fängelset. Så lydde åtminstone den officiella versionen. Sannolikt hafva eforerna
låtit röja honom ur vägen i samförstånd med hans styfbroder Leonidas, som nu
efterträdde honom i regeringen. Äfven Leotychides undgick med knapp nöd
afsättning, och eforernas makt var nu fastare grundad än någonsin.
Och nu började det oväder, som dragit sig tillsammans i öster, urladda sig öfver
Grekland. De persiska rustningarne voro afslutade, och i spetsen för sin här bröt
konung Xerxes själf upp från Sardes våren 480. Denna gång gällde det eröfringen af
hela Hellas, och förberedelsernas omfattning motsvarade också detta syftemål. Ännu
aldrig hade grekerna på en gång sett så stora truppmassor församlade. Intet under
därför, om ryktet öfverdref deras antal till det måttlösa. Man berättade, att konungen
anryckte med tre millioner krigare, ja perserkrigens historieskrifvare, Herodotos,
uträknar för landthär och flotta till och med öfver fem millioner människor, i hvilken
summa dock de icke stridande voro inberäknade. I verkligheten lärer hären hafva
räknat knappast 50,000 stridbara män, som voro församlade från alla folk inom
det vidsträckta riket ända till Indos och Jaxartes. Sådana massor kunde naturligt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
