Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Börjande frihetssträfvanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
184 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
att säga och förlorade nu äfven detta lilla, sedan det stöd gått bort, som folket hade
i konungen emot adelsfamiljerna. Hvem skulle nu hafva vågat att uppresa
sig mot de förnäme, till hvilka mängden såg upp liksom till gudar och hvilka hade
makt att fördärfva den ringe, som vågade reta deras vrede? Sålunda blefvo alla
förslag, som i rådets namn framställdes för folket, i regel utan motsägelse antagna;
all möjlig lust till motsägelse, som trots allt emellanåt kunde uppenbara sig,
bragtes af de förnämes makt helt hastigt till tystnad, och menigheten uppfattade detta
så, som om det icke kunde vara på annat sätt, liksom Homeros så dristigt
framställer detta förhållande i Thersitesscenen. Att under sådana förhållanden rösterna
vid valen till innehafvare af statens ämbeten blott kunde falla på män ur adeln,
behöfver icke påpekas.
Sålunda härskade numera adeln utan inskränkning, och liksom hvarje klass, som
kommer till makten i staten, använde äfven adeln denna sin makt till att befrämja egna
klassintressen. Svårast gjorde sig dessa missförhållanden kännbara inom
rättskipningen, som låg uteslutande i adliga domares händer. Olägenheterna voro desto svårare,
som dessa domares godtycke reglerades blott af den oskrifna sedvanerätten och ännu
icke af någon noga formulerad skrifven lag. Därtill kom, att staten ännu icke
bekymrade sig om att skydda individens lif och frihet, utan öfverlemnade åt den
förfördelades familj att så godt den kunde kväfva hämnd af våldsgärningsmannen. Men
detta förhållande ledde därhän, att den fattige och ringe i stort sedt blef så godt
som rättslös gentemot den rike och förnäme. Dessa missförhållanden kräfde snar
rättelse. En sådan rättelse kunde heller icke i längden vägras, enär ju också den
härskande klassen hade att lida under allt detta. Därtill kom också den skedda
förändringen i de religiösa åskådningarne. Ty sedan man i mordet såg en
förbrytelse, som befläckade hela samhället, kunde icke längre, såsom förut varit det
vanliga, en blott och bar penningbot till de efterlefvande anses tillfredsställa
rättsmedvetandet. I följd däraf lades för framtiden bestraffningen af
kriminalförbrytelser i statens hand. Därvid följde man i fråga om bestämmandet af
straffgraderna principen att vedergälla lika med lika (ius talionis): öga mot öga, tand
mot tand. Denna grundsats blef dock vanligen i de fall, då det ej gällde uppsåtlig!
mord, modifierad så, att kroppstraffet kunde utbytas mot en penningbot till den
förfördelade, såsom förut hade varit bruk.
På grund af den stora betydelse, som denna nya kriminalrätt hade för staten
likaväl som för den enskilde, måste nödvändigheten af en noggrann formulering af
alla dess bestämmelser ganska snart göra sig gällande. Det nu alltmer allmänna
bruket af skrifkonsten möjliggjorde detta. Så skred man till koditicering af
straffrätten; med nödvändighet slöt sig härtill en kodificering jämväl af privaträtten.
Härmed afsågs icke att åstadkomma något nytt, man ville endast fastställa gällande
rättsbruk och inskränka domarnes godtycke. Och eftersom all rätt enligt grekisk
uppfattning stammade från gudarne, som ju voro den sedliga världsordningens
beskyddare och upprätthållare, så återförde man också de äldsta af dessa lagar till
gudomligt ursprung. Så tiilskrefvo kretenserna Minos sin lagstiftning, men Minos
är ursprungligen densamme som deri i tjurgestalt dyrkade Zeus; spartanerna
tiilskrefvo sin ljusbringaren (Lykurgos), en hypostas af ljus- eller solguden; lokrerna
sin Zaleukos, »den kiart skinande»; såsom namnet antyder, hafva vi äfven här en
hypostasering af solguden. Äfven Drakon, upphofsmannen till athenarnes kriminalrätt,
är enligt grundbetydelsen af hans namn ingen annan än ormguden, som eljes
benämnes Erechtheus eller Kekrops. Det är betecknande, att alla dessa lagstiftare under
tidernas lopp förvandlats i folktron från gudar till människor.
Äfven inom författningen infördes en normerande reglering. Det gällde först
och främst att gentemot den stora massan skarpt markera de privilegierade
med-borgarnes krets. I några stater lyckades det för den gamla konungafamiljen att
bibehålla hela makten i sina händer och utesluta alla andra från deltagande i
regeringen. Sådana gamla furstesläkter voro Bakchiaderna i Korint, Basileiderna i Ephesos
och Eretria och Pentheliderna i Mytiléne. Inom andra stater deltog endast en
sluten krets af familjer i regeringen: t. ex. »de hundra släkterna» hos de opuntiska
och italiska lokrerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
