Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Romersk järnålder, folkvandringstid, vikingatid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
144 M. HOERNES - T. J. ARNE, DEN MÄNSKLIGA KULTURENS FÖRHISTORIA.
nystan och vax. Under tiljorna i aktern lågo de båda stenarne till en kvarn. Byttor
och baljor, järnkittlar med upphängningskedjor och mycket annat förekom liksom i
det tidigare anträffade Gokstadsskeppet.
Vi äro härmed inne på vikingatiden, hvilken som bekant fått sitt namn efter
vikingarne, de djärfva sjöfarare, hvilka som pirater, köpmän och statsgrundare drogo ut
från de nordiska landen och injagade skräck i många delar af Europa. För norrmän
och danskar föll det sig naturligast att draga ut i västerviking, till Frankrike,
Nordtyskland och de Britiska öarne, för svenskarne låg det närmare till hands att
göra färder i österled. Detta hindrade ingalunda, att många svenskar enligt
runste-narnes vittnesbörd deltogo i färderna västerut, liksom äfven många norrmän åtminstone
på 1000-talet sökte sig till Ryssland och Byzans. Vikingafärderna till de västra landen
äro historiskt väl kända, mindre är detta fallet med dem österut. Den ryska
krönikan förtäljer, att varjager, troligen svenska män från Mälardalen, grundade det
ryska riket något efter 800-talets midt; faktiskt torde vara, att Svenskarnes resor till
Ryssland och längs Volga ned till Kaspiska hafvet börjat redan omkring 800. Därom
vittna de talrika fornsaker af österländskt ursprung, som hamnat i den svenska
jorden. Mellan Kaspiska och Svarta hafven härskade vid vikingatidens början kazarerna,
ett folk af turkisk och måhända äfven finsk härstamning. Under ständiga
förbindelser med Persien och Byzans höjde de sig till ett handels- och kulturfolk af
betydelse, bekant äfven för sin religiösa tolerans. Kazarkulturen synes af jordfynden att
döma väsentligen hafva hvilat på den persiska kultur, som utvecklade sig under
Sa-sanidtiden och ännu i århundraden höll sig efter arabernas eröfring af Persien.
Naturligtvis barbariserades den i någon mån, men ej mer än att förebilderna äro
lätt igenkännliga. Just från kazarområdet synas nu många af de, särskildt med
växt-ornament försedda, föremål stamma, hvilka i stor myckenhet anträffats på Gottland,
i Mälardalen och i Norrland. Äfven det sasanidiska viktsystemet med en mindre
enhet på 4,25 gram, af hvilken 96 gingo på libran eller skålpundet om 408 gram,
vandrade öfver kazarriket eller det norr därom belägna Bulgar till Östersjölanden.
De i Sverige funna, talrika vikterna från vikingatiden tillhöra i vida öfvervägande
grad detta system. Marken motsvarar ungefär ett halft sådant skålpund.
Handeln gick äfven till det vid Kärnas inflöde i Volga belägna riket Bulgar, och
utefter Dnjeprfloden ned till Svarta hafvets hamnstäder, främst Byzans.
Svenskarnes deltagande i dessa grekfärder bekräftas förutom af jordfynden, äfven af talrika
runstenar, hvaribland märkes en, som härom året anträffades på den lilla ön Beresan
vid Dnjeprmynningen, den enda som man känner från Ryssland.
Vittnesbörd om handel och i viss mån om sjöröfveriet bära äfven de talrika
myntfynden. Ensamt i Sverige hafva anträffats bortåt 40,000 arabiska mynt, hundratals
byzantinska och af tyska och angelsaksiska minst 30,000 af hvartdera slaget. Äfven de
första inhemska mynten började nu präglas efter främmande mest engelska förebilder.
Från vikingatiden härstamma Sveriges äldsta städer, det nu försvunna Birka på
Björkön i Mälaren, Sigtuna, Lund, Skara m. fi. Mälardalens talrika bygdeborgar
torde väsentligen också härröra från denna tid.
De rika förbindelserna med Öster- och Västerlandet bragte till Norden en massa
nya kulturinflytelser, nya redskap, nya husgeråd, dyrbara dräkter och tyger, som här
efterbildades - ännu i dag kunna vi i våra allmogeväfnader spåra de österländska
förebilderna -, och det kan väl sägas, att den romerska tiden och vikingatiden af
alla förhistoriska epoker sedan stenåldern tillförde oss de.flesta kulturimpulserna.
När medeltiden bröt in och Norden på allvar upptogs i de europeiska kulturstaternas
krets, då stod dess materiella kultur knappast mycket lägre än Väst- och
Mellaneuropas. I det afseendet vållade öfvergången till det nya inga svårigheter.
Den mänskliga kulturens förhistoria kan ej röna samma hänsyn i alla land och
i fråga om alla jordens folk. Somliga förlorar hon ur sikte på grund af deras
kvar-stannande å lägre kulturstadier, andra på grund af deras inslående på högre,
historiska banor. Längst följer hon alltså dem, som senast svingat sig upp till hög
historisk betydelse. Om en gång andra raser skulle gripa härskarstafven öfver jorden,
kommer äfven förhistorien att egna dessa nya härskare ökadt intresse. Men det är
åtminstone en öppen fråga, om det någonsin kommer att blifva fallet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
