Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Den yngre stenåldern (neolitisk tid).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
102 M. HOERNES - T. J. ARNE, DEN MÄNSKLIGA KULTURENS FÖRHISTORIA.
kultur. Från västra och mellersta Europa utvandrade renen, och enstaka
människohorder torde hafva följt honom i spåren norrut. Men ingalunda inträffade någon
affolkning i Mellaneuropa, såsom man länge var böjd att tro, på den grund att man
tyckte sig sakna all öfvergång mellan paleolitisk och neolitisk kultur. Den »hiatus»,
som man tyckt sig spåra mellan de båda perioderna, har alltmera utfyllts genom de
sista tjugu årens fynd.
De nya naturförhållandena medförde snart en förändring i lefnadssättet. Man
flyttade så småningom ut ur de mörka grottorna, som började reserveras till boningar
åt de döde. Hyddor byggdes i det fria, och man finner dem redan under den yngre *
stenåldern sammanförda i byar. Blott starka samhälleliga sammanslutningar hafva
kunnat uppbygga de fästningsverk och väldiga stengrafvar, som vi känna från den
yngre stenåldern i olika delar af Europa.
Renen hade utvandrat och ersattes som jaktdjur af kronhjorten och vildsvinet.
Ut till hafskusterna sökte sig en befolkning, som lifnärde sig af fisk och musslor,
framför allt ostron. Men detta var blott ett öfvergångsstadium. Den bofasta
befolkning, som den yngre stenåldern såg uppstå, öfvergaf alltmera jakten och fisket såsom
enda näringsgrenar. Människan fick sina första husdjur, och hon började odla olika
sädesslag och fruktträd.
Karakteristiska för den yngre stenåldern äro dess redskap af flinta och annan sten.
Vi inträda nu i den slipade flintans och den* slipade grönstenens, den slipade skifferns
tid. Ej alla redskap slipades - hufvudsakligen yxorna.
Om man på många håll kan iakttaga framsteg, så är detta knappast fallet på konstens
område. Magdalénienkonsten går sin undergång till mötes, och det är ännu en öppen
fråga, om de hällristningar och skulpturer, spm vi finna inom norra och östra Europas
yngre stenålder, hvila på en nedärfd tradition.
Det äldsta öfvergångsstadiet från den paleolitiska tiden har fått namnet azilien
efter en grotta Mas d’Azil i departementet Ariége, Sydfrankrike. På bottnen af denna
grotta iakttogos flere lager af lemningar från magdalénientid omväxlande med gul
svämlera och där ofvanpå ett rödaktigt skikt utan spår af ren, men däremot med
hjortben i öfverflöd. Magdalénientidens slagna flintor uppträda ännu i nästan samma
typer, men harpunerna äro nu platta och tillverkade af hjorthorn samt försedda med
borradt hål. Ben förekomma af hjort, rådjur, björn, vildsvin, bäfver m. fl. djurarter.
Egendomliga äro de med röda punkter, streck och bokstafsliknande tecken målade
kiselstenarne/som talrikt hittades i Mas d’Azil-grottan. En fullt tilltalande förklaring
af dessa har ännu icke gifvits.
Ofvanpå detta lager fanns ett annat af intill 60 cm:s tjocklek, innehållande
skalbäddar af snäckan Helix nemoralis. Bland härdarne hittades ben af häst, hjort,
vildsvin och nötkreatur. Slipade mejslar och skrapor uppdyka nu för första gången.
Förmågan att slipa stenredskapen är just hvad som karakteriserar den yngre
stenåldern, och i detta arisien-lager, som det af upptäckaren, ingeniör Piette, kallades efter
den genom grottan rinnande floden Arise, se vi alltså den neolitiska tidens första
början. Lerkärlstillverkning förekommer ännu ej i azilien- och arisienlagren.
Denna öfvergångstid finnes representerad äfven i ett antal andra franska grottor,
såsom Montfort i Ariége och la Tourasse i Haute Garonne. Vi finna den också i
grottorna vid Oban i Skottland, där platta hjorthornsharpuner anträffats. Samtida
äro möjligen äfven en del grottfynd i Bayern och Polen.
Ända upp till Norden sträcker sig den asilienliknande kulturen, om det också ej
kan påstås, att den nordiska formen direkt härleder sig från den västeuropeiska. Ä
en boplats i Maglemose vid Mullerup på Seland har den danske forskaren G. Sarauw
gjort talrika fynd af slagna flintredskap, hornyxor, harpuner af hjorthorn med en
ensidig rad hullingar, dolkar, nålar och metkrokar af ben. Däremot saknades alla
spår af slipade stenredskap, af lerkärl och af husdjur med undantag af hunden.
Sarauw antog fyndet tillhöra den s. k. ancylustiden, en period då Östersjöns
förbindelse med Nordsjön genom Öresund och Bälten upphäfts genom en landhöjning och
Östersjön bildade ett sött inhaf. Troligare synes emellertid vara, att
Maglemosebo-platsen - förmodligen en flotte på den dåtida lilla insjön - härstammar från ett
tidigt skede af den därpå följande litorinatiden. Under denna tid inträffade en land-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
