Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Den äldre stenåldern (paleolitisk tid).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
M. HOERNES – T. J. ARNE, DEN MÄNSKLIGA KULTURENS FÖRHISTORIA.
Skifferstycke med klottrade teckningar, däribland diluvial noshörning.
I en grotta vid Arcy-sur-Gure, Frankrike.
Skala 2/3. Efter H. Breuil.
hvälfd, benen långa och smala, men de främre nästan fullständigt omböljade af den
långa bröstmanen. Lefvande framställningar af dessa djur visa oss grottfreskerna i
Altamira vid Santander (Spanien) och Font-de-Gaume (Dordogne, Frankrike). På ett
renhorn från Laugerie-Basse vid Vézére har en grottinvånare tecknat en bisonjakt.
Djuret synes i full flykt framför en behårad man, som slungar ett kastspjut efter det.
Som bekant har bison ej blifvit tämd vare sig i Europa eller Amerika. Däremot
var uroxen (Bos primigenius) en af stamformerna för vår domesticerade boskap och
tämdes förmodligen först i främre Asien af människan. Under Greklands mykeniska
tid visar han sig ännu som halfvildt djur i härliga konstverk. I Europa lefde han
vild ända in i medeltiden; Nibelungenlied känner honom liksom visenten (bison), i
Rhentraktens skogar. Han var större än våra kraftigaste boskapsslag och hade till
skillnad från bison rak rygg, flat panna, högt sittande, långa horn och korta, tjocka
ben. Korthornsboskapen är en annan diiuvial stamform till vår nötboskap, som
uppstått genom korsning af olika vilda arter. Fullkomligt försvann däremot från vår
kontinent den lilla myskoxen, ett arktiskt djur, halft nöt, halft får, som nu lefver i
det polära Nordamerika mellan 60° och 70° liksom på Grönland.
Äfven de hjortartade djurens släkte var under diluvium formrikare än i nutiden.
Som inför ett fornvärldens under stå vi inför skelettet af den irländska jättehjorten
eller torfhjorten, så kallad, emedan de skönaste exemplaren i våra museer
härstamma från Irlands torfmossar. Han var oerhördt stor, liknade i kroppsbyggnaden
kronhjorten, i hornkronans horisontala ställning och skofvelliknande bildning elgen. Ända
till 3 m. spännvidd nådde hans hufvudprydnad, med hvilken han om vintern sökte
sin föda under snön. Om han menas med Nibelungenlieds »Schelch» är oafgjordt.
Den nu lefvande elgen däremot, med hvilken redan på 900-talet tyska kejsares
dekret sysselsätta sig, räknas måhända med orätt till diluvialdjuren, den kom väl
först i yngre tid till Europa. Det mest spridda hjortdjuret och därför äfven
kvartär-tidsjägarens älsklingsvildt var renen, hvars betydelse för människan i något senare
tid så starkt tilltager, att man rent af kallar den rentiden. Hans försvinnande från
västra och mellersta Europa är en stor kulturhistorisk händelse, åstadkommen genom
de viktigaste orsaker, beledsagad af de svåraste följder. I Spanien och Italien med
undantag af trakten af Ventimiglia saknas den, och där felas äfven renjägarnes
karakteristiska kultur. Däremot lefde den massvis i Frankrike, Schweiz och hela
Mellaneuropa. I hundraden och tusenden räknas de individer, hvilkas rester intygas
endast genom benfynden i olika grottor. De gamla franska och schweiziska
jägar-stammarnes renteckningar höra till dessa naturkonstnärers förträffligaste arbeten och
kunna ännu i dag tjena som mönster för en god linieföring. Då renen försvann,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
