Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Den äldre stenåldern (paleolitisk tid).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
92 M. HOERNES - T. J. ARNE, DEN MÄNSKLIGA KULTURENS FÖRHISTORIA.
Europas kvartärsfauna hafva 15 fullständigt utdött - däribland 3 grottrofdjur, 2-3
elefantarter, 2 noshörningsarter och jättehjorten - utvandrat: 7 söderut, däribland
lejon, leopard, 2 hyenarter, afrikansk elefant och flodhäst -, 8 norrut - däribland
grå björn, blåräf, filfras, myskoxe, vapiti, ren, lemmel -, 4 österut - däribland
saigaantilop och angoraget. Fem arter hafva flyttat upp i fjällen: gemsen,
stenbocken, murmeldjuret, snöharen och ripan. Andra finnas visserligen ännu kvar på sitt
gamla område, men till större delen också stadda i utdöende: brun björn, lo,
vildkatt, varg, räf, gräfling, mård, ett par vesslearter, utter, vildsvin,häst, uroxe, hjort, rådjur,
bäfver, hare, ekorre och andra gnagare. Intet diluvialt djur var tämdt af
människorna; däremot hafva kanske några af de utdöda utrotats af henne, för andra har
väl afbrottet i landförbindelsen mellan Europa och Nordafrika blifvit ödesdigert.
Rofdjur funnos i mängd, flere och värre än nu för tiden i Indien eller Afrika.
Dock var det största af dessa, den stora grottbjörnen med den karakteristiska
höghvälfda pannan, att döma af tändernas beskaffenhet snarare en växt- än en
kött-ätare. Nästan alla europeiska grottor från England till Ryssland voro en gång
bebodda af denna lurfviga jätte. Hans blomstringstid var den äldre kvartärtiden; senare
synes han hafva lidit af grottornas fuktighet och degenererat. Många grottor voro
verkliga hyenbon; i andra infunno sig hyenor åtminstone mellan tiderna för
mänsklig vistelse och gnagde på resterna från troglodyternas måltider. Det största af alla
kattliknande djur i forntid och nutid var grottlejonet, en mellanform mellan lejon
och tiger med tigerliknande profil. I jämförelse med björnar och hyenor, af hvilka
mångenstädes konstaterats hundratals individer, var grottlejonet sällsynt. Äfven det
tillhör den äldre kvartärtiden, hvaremot det vanliga lejonet och den vanliga tigern
lefde ännu långt senare hos oss. Enligt Herodotos och Aristoteles var lejonet
bekant i sydöstra Europa såsom inhemskt rofdjur. I Atlas och vid Kilimandjaro
lemnar det och i Sibirien tigern bevis för, att de icke äro alltför känsliga för ett råare
klimat. Dessa voro människans fiender, säkerligen mindre farliga för henne själf än
för hennes j akt vildt och mindre än hon för dem.
Människans näringsdjur voro väldiga tjockhudingar, boskap, men särskildt olika
hjortarter och den lilla diluviala vildhästen jämte andra smärre, växtätande
däggdjur. Mammuten, istidens elefant, lefde mycket länge i Europa, Nordasien och
Nordamerika. Han uppträder i Europa redan jämte tertiärtidens och den äldre
dilu-vialtidens värmeälskande, obehårade liefanter, Elephas meridionalis och Elephas
anti-q uns, af hvilka den sistnämnde, väl alla tiders största landtdäggdjur, ännu sågs och
nedlades af människor. Först mot slutet af istiden utvandrade mammuten mot
nordöst, där den utdog i icke närmare bekant tid. Han lefde alltså länge tillsammans med
människan, som ifrigt jagade honom och njöt af hans kött och märg, och som
bearbetade hans ben och särskildt hans väldiga betar till vapen och andra snidade verktyg.
Från Nordasien, mellersta och västra Europa äro otaliga mammutrester bekanta,
de märkvärdigaste från Sibirien, där hela lik hafva bibehållit sig med hud och hår
i bottenisen. Det första exemplaret anträffades 1799 i ett långsamt smältande block
af oren is vid Lenamynningen och tillvaratogs delvis två år senare. Den senaste
berättelsen om utgräfningen af ett sådant mammutkadaver (vid floden Berezovka i
nordöstra Sibirien) härstammar från år 1902. På dessa lik kunde man iakttaga den
täta kroppsbetäckningen af en brun, tagelliknande borstklädnad, som under halsen
bildade en omkring 70 cm. lång man, och med en ullpäls af lockiga, ljusgula, 11-13
cm. långa hår. Djuret hade äfven en tofvig svans, vidare kolossala utåt och uppåt
böjda betar, som kunde blifva intill 7m. långa, och en hufvudhöjd af 5 m. och där
öfver. Enligt Middendorfs beräkning hafva under de sista tvåhundra åren mer än 100
par fossila elefantbetar årligen utförts från Sibirien, hvilket motsvarar ett antal af
20,000 individer. I sådana massor äro mammutrester där bibehållna. Underbara
vittnesbörd om detta djurs kroppsbeskaffenhet lemna äfven teckningar och skulpturer
af diluvialtidens grottinvånare i Västeuropa, som älskade att med träffsäker hand
återgifva sina näringsdjur i konturer på grottväggarne eller på ben, horn eller annat
löst material. På väggarne i Combarelles-grottan (Dordogne, Sydfrankrike) funnos
bland 109 djurbilder icke mindre än 14 framställningar af mammuten och 40 af
vildhästen, soin ju för människan var ännu viktigare som villebråd än den förre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
