Världshistoria / Forntiden / 29 (1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Människans härstamning o. utveckling (G. Backman)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hos de senare reduceradt, i följd hvaraf ögonhålorna ryckt närmare intill hvarandra
och ett betraktande med båda ögonen på en gång af samma föremål (binokulärt
seende) uppnåtts i högre grad än hvad fallet är med öfriga halfapor. I motsats till
reduktionen af hjärnans främre partier (luktloberna) har en utveckling af
hjärnhalfvornas bakre partier egt rum, i öfverensstämmelse med hvad som skett hos de
egentliga aporna. Äfven moderkakans byggnad hos den ifrågavarande halfapan
öfverensstämmer med densamma hos de högre aporna, därigenom bestämdt
afvikande från den mycket primitiva byggnaden af nämnda del hos halfaporna i gemen.

Tarsius anses också vara en kvarlefvande primitiv form, som just
genom bevarande af en mera ålderdomlig prägel återupprepar den
ungefärliga typen för den gemensamma stamform, från hvilken både
halfapor och egentliga apor en gång i tiden utgått.


Anaptomorphus homunculus Cope.

En fossil, spökdjuret närstående, primitiv halfapa.
(Efter Weber, Die Säugetiere, 1904). Skala 1/2.

Från denna gemensamma rot måste följaktligen också människan likaväl som de
människoliknande aporna kunna härledas och Tarsius måste därför
betecknas såsom den nutida kvarlefvande, relativt oförändrade representanten för denna
människans urgamla stamform. Emellertid har dock den paleontologiska vetenskapen
varit nog lycklig att uppdaga resterna af ett djur, som visserligen i mycket erinrar
om och öfverensstämmer med Tarsius, men som därtill i vissa afseenden intager en
ännu mer primitiv ställning.

Under tertiärtidens eocenperiod lefde nämligen med de nutida halfaporna besläktade
djurformer jämväl i Europa och Nordamerika, medan de nutidas utbredning omfattar de
etiopiska, madagassiska och orientaliska regionerna, det tropiska
området af Västafrika samt Filippinerna, Celebes och Timor-arkipelagen. Men
redan mot slutet af nyssnämnda period och i alla händelser senast under den
följande, oligocen, försvinna representanterna för halfaporna från Europas mark. Dessa
paleontologiska former bilda emellertid öfvergången mellan eller snarare roten till de
nutida halfaporna och egentliga aporna. För flere af dessa gamla former har dock
den systematiska ställningen länge varit omtvistad, och ännu i dag diskuteras frågan,
huruvida vissa af dem rättast böra föras till den ena eller till den andra af de båda
grupperna. Detta förhållande utgör i själfva verket en följd af den primitiva
ställning de intaga, och är ett kännetecken på deras egenskap att stå nära eller rent af
utgöra roten till primaternas båda hufvudgrupper, människan däri inberäknad.


Ansiktsvy af kraniet af Mesopithecus pentelici.

<Efter Jækel, Die Wirbeltiere, 1911). Skala 3/4.


Kranium och underkäke i sidovy af Mesopithecus pentelici.

(Efter Duckworth, Morphology and Anthropology. 1904).

Bland de allra mest uppmärksammade af dessa paleontologiska rotformer är
tvifvelsutan Anaptomorphus homunculus från undre och mellersta eocen i Nordamerikas
tertiära lager. Dess tandformel (I⁷/₂,C¹/₁,
P²/_3–2, M³/₃) öfverensstämmer med människans.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>