Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Planeternas uppkomst. - Öfversikt af planetsystemet. - Jordens vulkaniska utvecklingsskede.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för utan tvekan fasthålla Laplace’s teori, så mycket hellre som asteroidernas system
och Saturnringen utgöra faktiska bevis på ringbildning inom solsystemet.
3. Öfversikt af planetsystemet. Planetsystemet, sådant det nu föreligger, utgöres
af de åtta hufvudplaneterna : Merkur, Venus, Jorden, Mars, Jupiter, Saturn, Uran och
Neptun, hvilka i sina afstånd från solen följa en viss lag- den s. k. Bode’ska lagen.
På ett ställe mellan Mars och Jupiter hade man enligt Bode’s lag skolat vänta ännu
en planet, som på Bode’s tid icke syntes existera. Men på detta afstånd från solen
hafva sedan 1800-talets början upptäckts nära 800 helt små planeter af ytterligt
liten massa. Denna ring af de s. k. asteroiderna utgör en öfvergångspunkt i
solsystemet, i det de »undre planeterna», som ligga innanför asteroiderna, utmärka sig
för liten massa och stor täthet, under det att de »öfre planeterna», som ligga utanför
asteroidringen, karakteriseras af stor massa och liten täthet. Jämföres t. ex. Jorden,
som är en undre planet, med Jupiter, som är en öfre planet, så befinnes:
Massa Täthet Egentlig vikt.
Jordens 1/324439 1 5.6
Jupiters 1/1050 1/4 1.4
Solens l 1/4 1.4
Under det att jordens egentliga vikt sålunda är dubbelt så stor som egentliga vikten
af de bergarter, som finnas i jordskorpan, hvilkas egentliga vikt beräknas till 2.5 ’å
3.o, och nära sex gånger tyngre än vatten, så är såväl Solens som Jupiters egentliga
vikt blott 4 tiondedelar större än vattnets. Att i enlighet därmed de yttre planeterna
ej såsom de inre äro fasta, utan ännu gasformiga, bevisas af deras spektrum, som
är ett bandspektrum, angifvande en tät atmosfär kring en gasformigt glödande härd.
Vidhålles Laplace’s hypotes, så förklaras detta förhållande enkelt därmed, att de yttre
till volym och massa öfvervägande planeterna ännu ej hunnit afsvalna så långt som
de jämförelsevis små inre planeterna, hvilka förfogat öfver betydligt mindre
värmeförråd för att motstå afkylning.
4. Jordens vulkaniska utvecklingsskede. Vid djupborrningar i jordskorpan har
man funnit temperaturen ökas mot djupet - ända till 69° C. i det hittills djupast
upptagna borrhålet vid Paruschowitz i Schlesien (2,000 meter under jordytan).
Såsom regel befinnes temperaturen ökas med 1° på 30 meter eller 30° på 1,000 meter.
I jordens inre måste därför en så hög temperatur vara rådande - enligt Kelwin
mellan 3,000° och 10,000° - att här alla bekanta ämnen förekomma i smält form, ja
det kan till och med antagas, att i omgifningen af centrum jordens tillstånd är det
gasformiga under högt tryck, sålunda liknande det tillstånd man tillskrifver solen. Här
förena sig den astronomiska och den geologiska forskningen i det slutresultatet, att
jordens ursprungstillstånd varit glödande gasformigt och att jordskorpan först i senare
tid konsoliderat sig till fast form.
Af själfva jordytan att döma är detta nu visserligen icke omedelbart i dagen
trädande, emedan i senare tider så väsentliga omändringar försiggått med den samma
under inflytande af vattnet och atmosfären. Men däremot framträder i formationerna
på månen - jordens ättling - den vulkaniska karaktären så mycket mera tydligt,
emedan på månen luft och vatten saknats, d. v. s. de båda faktorer, som skulle
hafva varit i stånd att förändra månytans ursprungliga relief. Månytan är
öfver-sållad med större och mindre kratrar, smälthål och s. k. ringberg. De karakteristiska
formationerna förekomma talrikast och i sin mest ursprungliga form vid trakterna
kring månens poler, under det att i ekvatorstrakterna dessa karakteristiska
formationer aflösas af större fläckar, förmodligen af magma öfversvämmade områden -
de s. k. månhafven - hvilka böra tillskrifvas en omfattande bristning af
månskorpan, som gifvit anledning till den inre smälta massans öfverflödande. De båda
månfigurerna å sid. 6 och 7, af hvilka den förra framställer en större del af hela
månytan, den senare ett för sina kratrar särskildt karakteristiskt parti i stark
förstoring, gifva en föreställning om dessa förhållanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
