Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som den rätta världen, det talas om »en man af värld» och »världsvana». Man
talar om »den lärda världen». En mindre inskränkt betydelse tillkommer uttrycken
»den civiliserade» och »den icke civiliserade världen».
Vi behöfva icke stanna vid alla dessa inskränkningar i betydelsen af ordet värld,
ej heller vid öfriga begrepp, som blifvit lagda i ordet. Historien sysselsätter sig
uteslutande med människovärlden. Men för att skildra dennas utveckling kräfves att
visa upp, på vilken grund den står. Af denna anledning finnas till denna
världshistoria tvenne förberedande afdelningar. Den förra omtalar, hvad man tror sig veta
om jordklotets tillkomst och det mera, ja, i högsta mått bevisbara med afseende på
jordskorpans tillkomst och uppträdandet på denna af växter och djur, under många
och långa geologiska perioder. Den senare redogör för de nuvarande åsikterna rörande
människans första uppträdande inom organismernas värld. Dessa två afdelningar
äro således endast förberedelser, de falla icke inom världshistoriens ram.
Äfven begreppet historia har varit underkastadt växlingar. Under femte
århundradet f. Kr., som inom den mänskliga kulturens historia åtnjuter och alltid skall
åtnjuta en hög rangplats, lefde en man, hvilken fått och förtjent titeln
»historieskrifningens fader». Han skref ett verk, indeladt i nio böcker, af hvilka enhvar var helgad åt en af grekernas nio sånggudinnor- detta innebär i sin mån en påminnelse
därom, att tidigare redogörelser för historiska eller pseudohistoriska tilldragelser varit
skaldernas verk. Den första boken af detta märkliga arbete inledes med följande
ord: »Herodotos från Halikarnassos framlägger härmed slutföljderna af sina
forskningar, på det människornas gärningar icke måtte försvinna i tiden och på det
att de stora och undransvärda verk, som såväl hellener som barbarer hafva utfört,
icke måtte vara oberörda, så ock i synnerhet af hvilken anledning de förde krig mot
hvarandra.»
Herodotos redogör i sitt arbete för händelsernas förlopp, hvilket var inom sig
sammanhängande, och för deras orsaker. De är således i hans arbete icke ett löst
uppräknande af tilldragelser - allt har ett sammanhang.
Andra följde hans exempel genom att skildra utvecklingen af deras tids
tilldragelser, men så kom man på den tanken, att det icke var nog att skildra vissa perioders tilldragelser, utan man ville, drifven af äkta fosterlandskärlek eller af nationell högfärdskänsla, teckna icke blott det särskilda, utan det hela. Då samlade man hop allt, hvad skalderna hade berättat, man hemtade från berättelserna om gudar och
gudinnor och heroer och ur folkets sägner allt, som hörts, och det tyddes alltsammans
som fullgiltiga för historien användbara uppgifter. Så börjades under den senare
antikens tid, så fortsattes under medeltiden, så gick det in i den nya tiden. Vi
hafva i Sverige det yppersta exemplet för denna uppfattning i Johannes Magni
vidunderliga framställning af Sveriges äldsta historia. Det kan icke sägas sakna
märklighet, att katolicismens ifrige förfäktare, denne Johannes Magni, fick äfven med
afseende på sättet att skrifva fäderneslandets historia en bestämd motståndare i den
främste af ifrarne för införandet i Sverige af den protestantiska tron, Olaus Petri.
Ännu under 1600-talet ansågs Johannes’ arbete vara fullgiltigt, mot århundradets slut
gick man med Rudbeck ännu längre, men den, som till sist behöll segern, var Olaus
Petri, ty man kom därhän att fordra, att i historien icke finge upptagas annat än
det, som kunde styrkas med skrifna, samtida urkunder. Alla fabler från den
skriftlösa tiden ratades - med rätta, såvida man icke i en eller annan kunde finna ett
spår af historisk betydelse. Denna kritiskt sofrande riktning har vunnit alltmera
insteg i den svenska historieskrifningen och framkallat utmärkta arbeten, hvilkas
värde är för alltid beståndande. Samma utveckling har den nationella
historieskrifningen i utlandet att uppvisa.
Man gick ännu längre i det forntida Grekland: Ephoros från Kyme (fjärde
århundradet) skref den första världshistorien.
I ett arbete, afsedt för den stora allmänheten och utgifvet i vårt land för vid
pass ett halft århundrade sedan, heter det, att historien helt enkelt är »berättelsen
om de viktigaste händelser, som inträffat bland människor». Definitionen är felaktig,
ty historien är icke endast ett uppräknande af sådana händelser, den talar äfven om
handlingar - krigiska eller fredliga -, hvilka blifvit afsiktligt utförda för att inverka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
