Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 361 -
- Men Wolfram, vart vill ni föra mig? frågade
Amelie bävande.
- Inga frågor nu! svarade den unge mannen kort
och tyst. Håll er nära intill mig!
Han beträdde förstugan, och efter få hastiga steg
befunno sig båda utanför huset. Det värsta tycktes vara
överståndet. Wolfram tog Amelies arm och skyndade
med henne i mörkret mot sjön. Det borde förmodas
att de icke skulle möta någon.
Likväl for Wolfram tillbaka, då han, vid ett hus som
de ilade förbi, fick se dörren öppnas och sn man med
en Ivkta kom ut. Det var Wipky, doktorn.
Mormonens skarpa ögon hade ögonblickligen
igenkänt Wolfram och Amelie.
- Hälla, vad är det? Är det du Wolfram? skrek
han med hög röst.
Ynglingen släppte Amelies arm och vände sig till
Wipky.
- Jasr förutser, att du skall göra larm, sade han
kallt. Där, tasr emot detta som avkylningsmedel. Det
skall räcka till för några timmar.
Och med säker hand gav han doktorn ett slasr för
pannan, vilket denne ej kunde oarera och som sträckte
honom avdånad på tröskeln till huset.
Därpå fattade han ånyo Amelies arm utan att vttra
ett ord och ilade med henne så fort han kunde till
sjöstranden och det ställe där båten låg.
Först här tycktes Amelie komma till besinning. Hon
dröjde.
- Vart vill ni föra misr, Wolfram? fråsrade hon.
- För det första vill jag föra er till ön, svarade
Wolfram efter en paus och med dämpad dov röst.
Jag kan icke lova någonting. Jag vill och jas: måste
lämna denna ort. Följ mis:, det skall bliva er lycka.
- Min lycka? Knappast,’om ni är samma
människa, som förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
