Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Senare germanska myther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människors döttrar (Genesis 6).[1] Hedningarnes gudar äro således
enligt sibyllinerna demoner, och demonerna äro aflidnes
själar, som vändt sig från den ende sanne Gud.
Visserligen föreställa sig sibyllinerna, såsom man häraf
finner, någonting värkligt i de hedniske gudarne. Desse äro
icke blotta inbillningsfoster. Men den som på grund häraf
skulle vilja påbörda sibyllinerna en återstod af hednisk
uppfattning eller se något tvätydigt i deras kristendom eller
judendom, han bör då utsträcka detta sitt omdöme till hela
den kristna kyrkan under patristikens och medeltidens alla
århundraden. Det var allmän tro bland de kristne, att
hedendomen vore demonernas värk, att desse hade sina
älsklingstillhåll i templen, innebodde i gudabilderna och siade i
oraklen[2]. När den antika hedendomen i det sjätte århundradet
fullständigt dukat under, berättades och troddes allmänt, att
man hört demonerna under jämmerskri lämna de beläten,
som föllo offer för det fromma nitet. Med sin åsigt om de
hedniske gudarnes realitet som andeväsen stå således
sibyllinerna fullständigt på den kristliga traditionens grund.
För dem, som icke läst dessa böcker, torde böra
framhållas, att den ofvan omtalade mythen om Kronos och Titan
är den enda gudasaga, som i Oracula Sibyllina
upptagits till behandling, och vi hafva nu sett, huru och hvarför
detta skett: för att historiera mythen och använda den som
anfallsvapen mot hedendomen. För öfrigt omnämnas de
hedniske gudarne endast i förbigående, och då alltid som
föremål för sibyllans hat, förakt och olycksprofetior. I samtliga
de tolf böckerna omtalas den antika hedendomens förnämste
gud, Zeus, endast på sex ställen, nämligen i III, 137 ff såsom
en dödlig människa, född af dödliga föräldrar; i V, 7 och X,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
