Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Germanska myther af fornnordiskt ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
heroen Purûravas, en bland dem, som utbredt bruket af den
af Agni införda heliga elden; hans moder är svanemöen,
apsaras’en Urvaçi (se ofvanför). Urvaçi är bönens gudinna
(Berg. II, 93, 94) och som sådan identisk med apsarasen
Puramdhi, hvars egenskap af bönens gudinna med
bestämdhet framgår af flere Rigvedaställen (Bergaigne II, 93, 94), och
denna Puramdhi nämnes vid sidan af ribhuerna (Rigv. IV,
34, 2; V, 42, 5) och måste ha stått till dem i närmaste
förhållande. Den omständighet, att Âyu är namnet på en af
ribhuerna, förklarar, att dessa äfven kallas âyuer, och att om
âyu’erna berättas detsamma som om kutsa’erna: att Indra
druckit soma med Âyu och âyu’erna i deras hem, att âyu’erna
firat honom med sånger och dragit ut med honom till kamp
mot demonerna (Vâl. 4, 1; X, 74, 4; jämför Rigv. VIII, 3, 7).
Bland de tre bröderna är Âyu-Tishya den, som företrädesvis
är den kunnige rishi’en, som med sin konst som offrare
bereder åt gudarne och skapelsen lifssaften soma-madhu och
med sina formler kan mäktigt ingripa i naturordningen.
Atithigva är en Indras älskling, äfven han, före den
ifrågavarande krisen, och Indra nedlägger i hans sällskap och »för
honom» demonerna Çambara och Varcín (Rigv. I, 51, 6;
VI, 47, 21). Atithigva följer troget sina bröder i deras öden,
och han varder den mythiske stamfadern för en historisk slägt.
Ur mythologisk synpunkt märkvärdigt är ett yttrande i
Rigveda X, 48, 8, att Indra till gungu’ernas förmån gjort
Atithigva till segrare, samt ett annat, att han med Atithigvas
»lysande hjul» krossat demonerna Karanja och Parnaya.
Gungû’erna äro de fyra månskiftenas gudinnor, kallade så
efter den ena af dem, Gungû. De omnämnas och anropas,
jämte Indra, i Rigv. II, 32, 8: »Jag kallar till hjälp Gungû,
Sinîvâlî, Rakâ, Sarasvatî» (i andra texter Anumati i stället
för Sarasvatî). Det framgår häraf, att mythen om Atithigva
stått i nära förbindelse med mythen om månen, som måhända
också menas med Atithigvas lysande hjul. (Om månskiftena
och deras diser se Zimmer, Altind. Leben och A. Ludwig.)
I och för den identitet jag här påpekat af ribhuerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
