Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Ivaldeslägten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bunden af en förtrollning, vågar ej se upp på sin älskare och ej
besvara hans kärleksförklaringar. Hon flyr öfver bärgen more
pristino, »på ett sätt, som förekom i forntiden», således efter
all anledning i fågelham. I den isländska folksagan fasar
Mærþöll för den kommande brölloppsnatten, emedan hon är
dömd att under denna förvandlas till sparf; hon vill försaka
den älskades famn, för att han ingenting må få veta om det
trolldomsbann, som är fäst öfver henne.
Hos Saxo löses den på Syritha hvilande förtrollningen,
när ljuset under brölloppsnatten bränner hennes hand. I
folksagan skall Mærþöll för evigt bära sparfhammen, ifall denna
ej brännes under brölloppsnatten eller någon af de två
följande nätterna.
Såväl hos Saxo som i folksagan får en annan ungmö
under en del af brölloppsnatten intaga Mardölls plats i
brudsängen. Men förtrollningen varder löst genom eld, hvarefter
de båda älskande i verkligheten få hvarandra.
Den ursprungliga identiteten af mythens Fröja-Mardöll,
Saxos Syritha och den isländska folksagans Mærþöll är
således uppenbar.
I danska och svenska varianter af en folkvisa (hos Syv,
Nyerup, Arwidsson, Geijer och Afzelius, Grundtvig, Dybeck,
Hofberg, jämför Bugges Edda s. 352 ff.) besjunges en ung
Sveidal (Svedal, Svendal, Svedendal, Silfverdal), som ej är
någon annan än mythens Svipdag. Sven Grundtvig och Bugge
hafva påpekat den i ögonen fallande slägtskapen mellan denna
visa å ena sidan, samt Grogalder och Fjölsvinnsmal å den
andra. Jag meddelar här ur visans varianter de drag, som
bäst bevarat likheten med hennes mythiska urbild. Sveidal
ålägges af sin styfmoder att uppsöka en ungmö, hvars
»sorgefulla hjärta länge trånat». Han går då först till sin döda
moders grift, för att få råd af henne. Modern talar till
honom ur grafven och lofvar gifva honom en häst, som kan
bära honom öfver vatten och land, och ett i drakblod
härdadt eldliknande svärd. Folkvisans trånga ram har förbjudit
att omtala på hvad sätt Sveidal kommer i besittning af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
