Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Ivaldeslägten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan med tillhjälp af järnverktyg. Hennes ögon voro slappt
stirrande, och hon lyfte alldrig blicken upp till sin befriare.
Det var Otharus’ beslut att återföra henne ren och jungfrulig
till hennes fränder. Men den köld och likgiltighet hon syntes
hysa för honom var honom så svår att uthärda, att han under
vägen lämnade henne. Medan hon nu ensam irrade genom
vildmarkerna, kom hon till en jättinnas boning. Denna satte
henne att vakta sina getter. Otharus måste likväl hafva
ångrat, att han lämnat Syritha på egen hand, ty han
efterletade och befriade henne för andra gången. Den mythdikt,
ur hvilken Saxo hemtat sin berättelse, har innehållit en (af
honom i latinska omskrifningar återgifven) sång, i hvilken
Otharus förklarade Syritha sin kärlek och bad henne, »den
med så svåra mödor efterletade och funna», att gifva honom
en blick ur sina ögon till tecken att hon ville under hans
beskydd varda återförd till fader och moder. Men städse
stirrade hennes ögon mot jorden, och hon förblef till
utseendet så kall och likgilltig som förut. Otharus lämnade henne
då för andra gången. Af sammanhanget i berättelsen
framgår, att de då icke voro långt från den gräns, som skilljer
Jotunheim från de andra världsrikena. Otharus satte öfver
det vatten, i urkunden förmodligen Elivågor, på hvars andra
sida hans faders bostad var belägen. Om Syritha åter säger
Saxo förbehållsamt och dunkelt, att »hon på ett sätt, som i
forntiden förekom, ilade vida hän ned öfver klipporna» —
more pristino decursis late scopulis (Hist. 333), ett uttryck,
som låter förmoda, att hon i mythberättelsen ilade bort i
fågelham. Emellertid förde henne ödet till Otharus’ föräldrars
hem. Här utgaf hon sig för att vara en stackars vandrerska,
född af föräldrar som ingenting egde. Men hennes förnäma
later vittnade emot hennes uppgift, och Otharus’ moder
emottog henne som en ädel gäst. Otharus själf var redan
hemkommen; hon trodde sig kunna förblifva okänd för honom
därigenom, att hon aldrig lyfte på slöjan, hvarmed hon
betäckt sitt ansigte. Men Otharus visste väl hvem hon var.
För att utröna, om hon verkligen var så känslolös för honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
