Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättelse om den verklige Svegders ankomst och öde fyller en
lucka i Havamals uppgifter och belyser, huru Oden, då han
uppträdde i en annan och väntad persons skepnad, kunde
göra det utan fruktan att varda öfverraskad af denne.
Anmärkn. Berättelsen i prosaiska eddan om Odens besök hos
Suttung synes hafva till källa en i sen kristlig tid tillkommen skämtsång,
som med fri användning af för handen varande redan förvirrade
mythminnen och utan att beakta Havamals uppgifter velat, halft
allegoriserande, framställa huru den goda och den dåliga poesien uppkommo.
Författaren till denna skämtdikt har antingen icke vetat eller också icke
brytt sig om att Havamal identifierar Suttung och Fjalar. För honom
äro de olika personer, af hvilka den ene tager i böter skaldemjödet från
den andre. Medan det i Havamal är rimthursarne som gifva Oden
namnet Bölverkr, »missdådaren», och detta från deras ståndpunkt på ganska
giltiga skäl, hvilka Oden ej vill jäfva, låter prosaiska eddan Oden själf
gifva sig detta namn, då han skall uppträda inkognito, ehuru namnet
just icke vore egnadt att ingifva förtroende. Medan i Havamal Oden i
förvandlad gestalt träder in i Suttungs salar, föres till gyllene högsäte
och deltager lifligt i gillet och i samspråket vid dryckeshornen, låter
prosaiska eddan honom smyga sig in i bärget genom ett borradt trångt hål
och på denna väg komma ned i Gunnlöds kammare, där han hela tiden
uppehåller sig utan att träffa någon annan af bärgets innevånare, och
där han med Gunnlöds samtycke dricker i botten jättens tre mjödkärl,
Óðrœrir, Boðn, och Són. Dessa tre namn tillkomma, såsom bekant, i
den verkliga mythen de tre underjordskällorna, som nära världsträdets
rötter. Havamal åtnöjer sig med att poetiskt-rhetoriskt kalla skaldemjödet,
som Oden tillegnat sig, Óðrœrir, »ingifvelseskänkaren», »den inspirerande
nektarn»; skämtdiktförfattaren tager sig häraf anledning att använda
äfven de andra käll-namnen Boðn och Són samt att med dessa namn
uppkalla »två kar och en kittel», hvari Suttung skulle ha förvarat mjödet.
Att han gjort ett af dessa kärl till kittel har sin förklaring däri, att den
tredje af underjordskällorna är Hvergelmir, »den brusande kitteln». För
att Oden och Gunnlöd skulle kunna i all hemlighet sins emellan afhandla
och besluta om mjödförrådet, måste naturligtvis Oden också i all
hemlighet komma ned i bärget, hvarför skämtdikten låter honom begagna det
borrade hålet för att komma in. Af hela den i Havamal skildrade
situationen följer däremot, att Oden kommit den vanliga vägen genom dörren
in i jättens salar, hvaremot han använder den af Rate gjorda hålvägen
för att komma ut. Havamal berättar först, att Oden uppsöker jätten,
därefter huru han gifver sig i samspråk och utvecklar sin vältalighet i
Suttungs salar och huru, medan han sitter i gyllne högsäte (sannolikt
midt emot värden, såsom Richert antager) Gunnlöd räcker honom det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
