Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin hustru begaf sig upp å sin lúðr och höll sig där, och
från dem äro rimthursarnes ätter komna» (nema einn komst
undan með sinu hyski: þann kalla jötnar Bergelmi; hann
fór upp á lúðr sinn ok kona hans, ok hélzt þar, ok eru
af þeim komnar etc.).
Hvad Gylfaginnings författare föreställt sig under den
lúðr han omtalar är svårt att säga: att han icke tänkt sig
en båt, framgår emellertid af uttrycket: hann fór upp á lúðr
sinn; snarare har hans mening varit, att Bergelmer själf egt
en ofantlig kvarn, på hvars höga resvirke han och hans
husfolk klättrade upp för att rädda sig ur floden. Att
grundtexten säger, att Bergelmer vardt lagd å kvarnens resvirke
lämnar Gylfaginning å sido. Att fara upp på något och att
varda lagd på något innebär dock mycket olika
föreställningar.
Slag i saken till förmån för den oriktiga uppfattningen
gjorde den Resenianska upplagan af Snorre-eddan (Köpenh.
1665). Där finner man uttrycket fór upp á lúðr sinn;
»emenderadt» till fór á bát sinn. Bergelmer hade således fått en
båt att fara i, och ehuru sedan dess mer pålitliga upplagor
utkommit af Snorre-eddan, ur hvilka båten försvunnit, hafva
dock mythologerna icke haft hjärta att låta Bergelmer vara
honom förutan. De hafva tvärtom låtit båten växa ut till ett
skepp, ja till en ark.
Såsom redan är påpekadt, säger oss Vafthrudnermal
uttryckligt, att Bergelmer, Aurgelmers sonson, vardt »lagd å
kvarn» eller »å kvarns resvirke». Man kan vara förvissad
om att mythen icke lade Bergelmer »å kvarn», om meningen
icke varit att han skulle malas. Hvad slags mjöl som häraf
uppkommer är redan ofvanför framhållet. Det är den mull
och sand, som hafvet sedan uråldriga tider för till kusterna
af Midgard, och hvarmed vikarna och strandbräddarna
uppgrundas, för att förr eller senare varda grönskande fält. Af
Ymers kött skapade gudarne de älsta jordlagren, de som
betäckte grunden, när denna först beskens af solen, och i
hvilka örter för första gången uppspirade. Men samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
