Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afseende på stil och ord-användning, omtalas under namnet
aquili väsen af halfgudomlig rang (hemithei), hvilka vistas i
samma regioner som de dödes själar (lares och larvæ, Marc.
Cap. 1. II, jämför P. E. Müller, not. Hist. Dan. pag. 68, 69).
Aquilus har tillika betydelsen mörk, svart, isl. dökkr.
I den nordiska mythen omtalas ett särskildt slag af alfer:
svartalfer, dökkálfar. De bo under världsträdets yttersta rot vid
underjordens nordliga port (iormungrundar í iodyr nyrdra)
och hafva till grannar thursarne och de osalige döde (náir,
Forspjallslj. 25). Äfven Gylfaginning k. 17 vet om svartalferna
så pass mycket, att de »bo nere i jorden» (búa niðri i jörðu).
Till mythisk rangställning, färg och vistelseort sammanträffa
de således med de romerska aquili, och Saxo har på fyndigt
och träffande sätt begagnat sig af detta latinska ord för att
igenkännligt beteckna dem.
De båda svartalferna, som vakta utanför nastrandssalen,
borde blifvit förvånade öfver att se en lefvande människa träda
in i deras grotta. Saxo låter dem vänligt emottaga den
oväntade gästen. De hälsa honom, och när de fått veta i hvad
afsigt han begifvit sig dit, förebrår honom en af dem det
öfverdådigt djärfva i hans företag, men ger honom upplysningar
om vägen till Loke och lämnar honom eld och bränsle, sedan
han förut pröfvat Thorkils förståndsgåfvor och funnit honom
vara en klok man. Vägen, säger svartalfen, kan tillryggaläggas
med fyra dygns skarp seglats. Den bär, såsom man af
sammanhanget erfar, öster ut. Man kommer därefter till ett ställe,
där icke ett grässtrå växer, och hvaröfver ett än djupare
mörker rufvar. Stället innesluter flere fasansfulla bärgsalar,
och i en af dem dväljes Loke.
På fjerde dagen kommer Thorkil, gynnad af god vind,
till målet för sin färd. Genom mörkret skönjes med svårighet
en ur hafvet uppstigande klippmassa (scopulum inusitatæ
molis), och Thorkil lägger till vid denna fjällholme. Han och
hans män ikläda sig skinndrägter af ett slag, som skyddar
mot etter, och vandra sedan utefter strandkanten af klippan,
tills de finna en ingång. Där uppgöra de en med flintor slagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
