Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mythtraditionen stöddes af språkbruket, hvilket i sådana
uttryck som berja i Hel, drepa i Hel, drepa til Heljar,
færa til Heljar hänvisade till att äfven vapenfallne hade att
nedstiga i dödsriket.
Minnet af valkyrjorna som väsen, underordnade ödets
och dödens dis och med henne hörande till nornornas klass
fortlefde under kristen tid både bland angelsakser och
skandinaver. Hos de förre kunde välcyrge, välcyrre (valkyrja)
användas för att uttrycka det latinska parca, och i Beovulf
förekomma talesätt, i hvilka Hild och Guð (valkyrjorna Hildr
och Gunnr) förrätta Vyrds göromål. I Atlamal 28 äro
valkyrjorna förvandlade till »döda kvinnor»,
underjordsinnebyggare, som komma att kora hjälten och bjuda honom till sina
salar. Till grund för förvandlingen ligger minnet, att
valkyrjorna voro ej blott i Odens, utan samtidigt äfven i
underjordsdisen Urds tjänst (jämför Atlamal 16, där de kallas nornor),
samt att de som psykopomper förde de korade hjältarne till
Hel, på deras väg till Asgard.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
