Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
få behålla sina gäster hos sig, och han gör det på ett
frestande sätt och, som det synes, med medveten list. Det
oaktadt visar han ett gränslöst tålamod, när gästerna förnärma
honom med att emottaga intet af hvad han bjuder på. När
han kommer ned till hafsstranden, där Gorms skepp ankrat,
hälsas han af de upptäcktsresandes ledare med glädje, emedan
han är »det frommaste väsen och människors beskyddare i
faror.» Han förer dem i trygghet till sin borg; när en
handfull af dem återvänder från försöket att plundra underjordens
skattkammare, anser han brottet tillräckligt straffadt genom
den manspillan de lidit och skaffar dem öfver älfven till sitt
eget trygga hem, och när de mot hans önskan vilja återvända
till sitt fädernesland, begåfvar han dem med skänker och
tillser, att de komma lyckligt ombord å sina skepp. Häraf
följer, att Saxos källor skildrat Gudmund som en välvillig
och människovänlig personlighet. Här som i legenden om
Helge Thoresson är det på en äldre, i ljus färg hållen
bakgrund som skuggan blifvit af yngre händer anbragt.
Hervors saga säger, att han var vis, mäktig, i hednisk
mening gudfruktig (»stor blotman») och så vördad, att han
efter sin död fick offer och dyrkades som gud. Herröds saga
säger, att han var särdeles förfaren i magiska konster, hvilket
är ett annat uttryck för hednisk visdom, för fimbul-sånger,
runor och galder.
Den förvandling till det sämre som Gudmunds karaktär
synes hafva delvis undergått, bestyrkes genom en härmed
sammanhängande och parallelt löpande förvandling i
föreställningen om krafterna i de ting, som tillhörde den germaniska
hedendomens underjord och Gudmunds rike. Man finner hos
Saxo en med den antika Lethemythen befryndad idé, enligt
hvilken de safter och örter, som tillhöra underjorden, skulle
verka glömska af det förflutna. Det är fördenskull Thorkil
(Thorkillus) uppmanar sina ledsagare att icke spisa eller dricka
något af det hvarpå Gudmund bjuder dem. I Gudrunssången
II, 21, 22 och andra ställen möter man samma föreställning.
Jag återkommer till detta ämne. (Se n:o 50.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
