Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Glansfälten och Odains-aker, måste dessförinnan intränga i den
yttersta Nordens endast genom hörsägner kända trakter.
De af sagorna, som gifva oss närmare ortbeskrifningar
vid sidan af denna geografiska bestämning, äro eniga därom,
att det område, hvilket bildar likasom en förgård till
Glansfälten och Odains-aker, är en näjd, hvaröfver nattligt mörker
rufvar. Såsom nyss påpekats, vill Erik Vidförles saga veta,
att man i den förgården ser stjärnorna hela dygnet. Gorms
saga hos Saxo låter de danske äfventyrarne lämna sol och
stjärnor bakom sig, för att sedan fortsätta resan sub Chao.
Mörker, töcken och dimmor omgifva Hadding, innan han får
se de praktfullt klädda proceres, som dväljas därnere, och
de skinande ängar, hvilkas blomster vintern ej mäktar
hemsöka. Äfven den frisiska sagan hos Adam af Bremen talar
om ett mörker, som måste genomfärdas, innan man kommer till
ett land, där skatterike jättar dväljas i underjordiska bostäder.
Genom detta mörker kommer man, enligt Erik Vidförles
saga, till ett slättland med blommor, ljufva dofter, floder af
honung (biblisk föreställning, se dock n:o 89, 123), ständigt
ljus. En flod skiljer detta slättland från andarnes rike.
Genom samma mörker kommer man, enligt Gorms saga,
till Gudmunds Glansfält, där det finns en lustgård, som bär
ljufva frukter, medan i det Bjarmaland, hvarifrån man är i
stånd att nå till Glansfälten, råder evig vinter och köld. En
flod skiljer Glansfälten från två eller flere områden, af hvilka
åtminstone ett är en vistelseort för dödes själar. En bro af
guld för öfver älfven till en annan ängd, »som skiljer det dödliga
från det underbara», och på hvars mark en döden underkastad
varelse ej må sätta sin fot. Längre bort kan man medels
båt komma öfver älfven in i ett land, som är straffort för
osaliga och tillhåll för spökelser.
Genom samma mörker kommer man, enligt Haddings
saga, till ett underjordiskt land, där blomster växa i trots af
vintern, som råder på jordens yta. Blomsterlandet skiljes
från de aflidne vapenfallnes elyseiska fält genom en älf, som
kringkastar i sina hvirflar spjut och andra vapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
