Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Mythen om urtiden och vandringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke begrafven. För att utröna hvilka öden väntade Hadding
ristade Hardgrep målrunor (se n:o 70) i ett trästycke och lät
Hadding lägga det under den dödes tunga. Denne skulle då
återfå talförmåga och profetera. Så skedde ock. Men hvad
den döde sjöng med förfärande röst var en förbannelse öfver
Hardgrep, som nödgat honom återvända från lifvet i
underjorden till jordelifvet, och en förutsägelse, att en straffande
Niefelhelsdemon skulle hemsöka henne för hvad hon gjort.
En följande natt, då Hadding och Hardgrep sökt skydd i en
af trädgrenar hopfogad koja, visade sig i denna en jättestor
hand, som trefvade under dess tak. Den förskräckte Hadding
väckte Hardgrep. Denna reste sig då i hela sin jättekraft,
grep fast i den hemlighetsfulla handen och tillsade Hadding
att afhugga den med svärdet. Han försökte, men ur de sår
hans vapen tillfogade spökhanden utrann var eller etter mer
än blod, och den grep med sina järnklor Hardgrep och
sönderslet henne (Saxo, Hist. 36 ff.).
Nar Hadding på detta sätt förlorat sin ledsagarinna, trodde
han sig öfvergifven af alla; men den enögde gamle hade icke
förgätit sin skyddsling, utan sände honom en trofast hjälpare
vid namn Liserus (Saxo, Hist. 40). Hvem har i mythen
denne Liserus varit?
Hvad först själfva namnet vidkommer, så ligger det i
sakens natur, att det måste vara en latinisering af något bland
de mythologiska namn eller epithet, som Saxo i sin nordiska
källa förefunnit. Då emellertid en ordstam lis eller lís
ingenstädes påträffas i det fornnordiska språket, och då hos Saxo
själfljuden i och y nyttjas för hvarandra,[1] så måste vi i
Liserus se en latinisering af Lýsir, »den lysande», »den
skinande», »den klare». Enär Haddings sålunda betecknade
hjälpare är honom sänd af Oden, måste han vara ett väsen,
som tillhört Odens omgifning och varit honom underordnadt.
Ett sådant väsen och betecknad med ett liknande epithet är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
