Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Mythen om urtiden och vandringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hastigt uppbrusande vrede. Han och hans klan hafva dödat
och brännt Gullveig-Heid, emedan hon utöfvat säjd och andra
onda trolldomskonster. Och då han vägrar gifva vederlag
för dråpet och vill, att samtlige gudar skola gilla och bära
ansvaret för detta, hafva vanerna i rådsförsamlingen genmält,
att han själf en gång har idkat säjd, då han nämligen
besökte Rind, och att om Gullveig rättvisligen bränndes för detta
brott, så borde han rättvisligen afsättas från sin med samma
brott befläckade värdighet af alla gudars herrskare. Völuspas
och Saxos berättelser belysa och fullständiga sålunda
hvarandra.
Det återstår emellertid en mörk punkt. Hvarför hafva
vanerna uppträdt mot dråpet på Gullveig-Heid? Skulle denna
gudaklan, besjungen som »blid» och »gagnerik» och »skir»,
varit gynnsamt stämd för onda och fördärfliga trollkonster?
Detta har för ingen del varit mythens mening; som det
framdeles skall visa sig, ha Gullveig-Heids onda planer i främsta
rummet varit riktade just mot samme vanagudar, som i
rådsförsamlingen kräfva böter för hennes död. I denna punkt
fullkomligt trogen sin mythiska källa har Saxo framställt Oden
å ena sidan och hans vederdelomän bland gudarne å den
andra såsom lika fiendtlige mot den svarta magien. Oden,
som vid ett tillfälle och under särskilda omständigheter, till
hvilka jag i min framställning af Baldersmythen skall komma,
gjort sig skyldig till utöfning af säjd, är det oaktadt
trolldomsväsendets förklarade fiende, och Saxo låter honom angeläget
vara att förbjuda och förfölja det. Vanerna betrakta det
likaledes med afsky, och det är denna afsky, som ger styrka åt
deras ord, när de förebrå och afsätta Oden för att han själf
föröfvat hvad han med afseende på Gullveig bestraffat.
Saken har, såsom nedanför skall visas, sin förklaring
deri, att Fröj genom en honom påkommen (sannolikt påhäxad)
kärlekslidelse drifvits att äkta jättemön Gerd, hvars slägt
således blifvit befryndad med vanernas. Fröj är skyldig att
kräfva upprättelse för ett dråp, som begåtts på en fränka till
hans maka. Det är blodsbandets heliga rätt som frågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
