Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Mythen om urtiden och vandringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lägre och tjänande, men mäktiga naturväsendena, som
förorsakar den förfärlige vintern med dess följder för
människoslägtet och särskildt för germanstammarne. Dessa förut blida
växtlighetsmakter hafva uppsagt gudarna sin tjenst och gjort
sig till frostjättarnes bundsförvandter. Det krig, som Halfdan
förer, är ur denna synpunkt att beakta. Midgards främste
hjälte, den egentlige germanpatriarken, söker åt germanfolket
återeröfra de ängder vintern fråntagit dem. För att mäkta
detta är han son af Thor, frostmakternas gudomlige fiende,
och utför på Midgards yta ett verk, som motsvarar det
hvilket Thor har att utföra i luftrymderna och i Jotunheimarne.
Och likasom Heimdall förut tryggade åt urlandet gynnsamma
naturförhållanden genom att med kärleksband fästa soldisen vid
sig, söker nu hans sonson Halfdan att vinna åt germanlandet
samma förmån genom att beröfva en fiendtlig Ivaldeson,
Örvandel, den honom trolofvade Groa, groddgifvarinnan, och därefter
äfven Alveig, näringssaftgifvarinnan. Ett natursymboliskt drag
torde äfven ligga i den uppgift Saxo meddelar, att
Svithiodskonungen Sigtrygg, Groas fader, ej kunde besegras, innan
Halfdan fäst en guldkula vid sin klubba (Hist. 31).
Ändamålet med Halfdans strider, uppgiften, som nornorna i
främsta rummet ställt för hans lefnad, att återeröfra från
frostmakterna germanlandets nordligaste ängder och betrygga dem för
alltid åt odlingen, likasom äfven vanskligheten i denna
uppgift är, synes mig, antydd i den af de ofvan anförda stroferna,
som förtäljer, att nornorna knöto hans väldes väf i öster och
väster och att han från böljan och obestridt utsträckte sin
herrskarespira i dessa väderstreck, medan det däremot med
afseende på det nordliga väderstrecket säges att Neres fränka,
den förnämsta af nornorna (se n:o 57—64, 85), kastade en
enda tråd åt detta håll, och bad, att den måtte för alltid
hålla:
Þer austr oc vestr
enda fálo,
Þar átti lofðungr
land a milli;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
