Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Mythen om urtiden och vandringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genomleta (Havam. 138). Genom sjelfuppoffring i sin ungdom
fick Oden af Bestlas broder (Mimer, se n:o 88) en dryck af
den källans dyra saft och nio fimbulsånger (Havam. 140,
jämför Sigrdr. 14), som vordo grundvalarne för den gudomliga
magien, för nyttjandet af ordets och runans makt öfver
andliga och naturliga krafter, i bönen, i offret och andra religiösa
försoningshandlingar, i forskandet, i lifvets praktiska
förrättningar, i fred och krig (Havam. 144 ff, Sigrdr. 6 ff). Dessa
sångers skaplynne och syfte framgår deraf, att främst ibland
dem framhålles »hjälpens» fimbulsång, som mäktar häfva
sorger och sjukdomar (Hav. 146).
De äro i Odens ego medel, som trygga asagudarnes välde
och gifva dem makt att huldrikt bispringa sina dyrkare i
faror och nöd. Till dem höra segerrunornas fimbulsång,
och det är af icke ringa intresse, att vi i Havamal 156
återfinna hvad Tacitus förtäljer om germanernas barditus,
sköldsången, med hvilken de gingo sina fiender till mötes, en
sång, som äfven Ammianus Marcellinus hört och på lifligt
sätt skildrar. När germanernas fylkingar framryckte till
slagtning, lyfte stridsmännen sina sköldar till jämnhöjd med
öfverläppen, så att sköldhvalfvet bildade ett slags klangtak till deras
sång. Denna började med dämpad stämma och bibehöll sin
dofva färgklang, men steg efter hand och liknade på afstånd
bruset af hafvets bränningar. Tacitus säger, att germanerna
förutspådde slagets utgång af det intryck sången i dess helhet
gjorde på dem själfve; hon kunde ljuda så i deras öron, att
de derigenom vordo mer fruktansvärda för fienden, eller ock
så, att de fattades af tvekan. Den ofvannämda Havamalstrofen
ger förklaringen härpå: fylkingarna lifvades af förtröstan, om
de i samklangen af den dofva stigande sången tyckte sig
förnimma valfaders röst blandad med deras egna stämmor.
Strofen låter Oden säga: ef ec scal til orrostu leiþa langvini,
vndir randir ec gel, en þeir meþ ríki fara heilir hildar
til, heilir hildi fra: »skall jag till kamp föra dem jag af
gammalt omfattat med vänskap, då sjunger jag under deras
sköldar; med lycka gå de då till striden, med lycka derutur.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
