Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Mythen om urtiden och vandringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som bo i midten Hermioner (Hermiones, Herminones), och
de öfrige Istævoner (Istævones)». — Tacitus tillägger, att det
likväl fanns germanfolk, såsom marserna, gambrivierna,
sveverna och vandalerna, hvilkas namn hänförde sig till andra
heroer af gudabörd än desse.
Mannus, ehuru människa och germanfolkets ursprung och
grundläggare, är således tillika gudason. Hans gudomlige
faders moder är gudinnan Jord, moder Jord. I våra inhemska
mythkällor återfinna vi denna gudinna — mångnamnig såsom
nästan alla mythväsen — i Odens maka Frigg, äfven kallad
Fjörgyn och Hlodyn. Såsom söner af henne och Oden
angifvas med bestämdhet endast Thor (Völusp.) och Balder
(Lokasenna).
Om gudinnan Jord anför Tacitus k. 40 såsom ett
kännetecknande drag, att hon tros taga liflig del och inblanda sig
i människornas och folkens angelägenheter (eam intervenire
rebus homnium, invehi populis arbitrantur), och han
meddelar, att hon särskildt äras af longobarderna och några deras
grannfolk vid hafskusten. Denna uppgift, jämförd med
longobardernas utvandringssaga (n:o 15), bekräftar, att den gudinna
Jord, som i Tacitus’ dagar besjöngs som moder till Mannus’
gudomlige fader, är densamma som Frigg. I sin
utvandringssaga hafva longobarderna särskildt förtroende till Frigg och
förtrösta på hennes vilja och förmåga att träda emellan, då
vapnen skola afgöra ett folks öde. Deras lit till henne svikes
ej häller: hon förstår att ställa det så, att Oden, utan att
tänka på följderna, ger longobarderna en ny benämning, och
då med en sådan borde såsom »namnfäste» följa en gåfva,
och då longobarderna, när de få sitt nya namn, just stodo
uppställde i slagordning mot vandalerna, måste gåfvan varda
seger öfver deras fiender. Tacitus’ uppgift, att longobarderna
voro bland de folk, som egnade gudinnan Jord särskild dyrkan,
visar sig stå i närmaste förbindelse med och hafva sin
förklaring ur denna folksägen, som fortlefde hos longobarderna
ännu långt efter att de blifvit kristnade, ännu i den tid, då
Origo Longobardorum författades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
