Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Mythen om urtiden och vandringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Germanien och sällan besökes från de länder, som innefattas under
Roms välde, så måste desse invandrare själfve hafva varit
germaner. Tacitus ord äro (Germ. 2): Germanos indigenas
crediderim minimeque aliarum gentium adventibus et
hospitiis mixtos, quia nec terra olim sed classibus
advehebantur qui mutare sedes quærebant, et immensus ultra
atque ut sic dixerim adversus Oceanus raris ab orbe
nostro navibus aditur. »Jag vill tro, att germanerna själfve
äro ur-infödingar och alldeles icke blandade genom
invandringar eller förbindelser med icke-germaniska folkstammar.
Ty de (stammar), som ville förändra boningsplatser, ditkommo
fordomdags icke till lands, utan på flottor öfver den omätliga
och så att säga motsträfviga Oceanen derofvanför, ett
farvatten, som skepp från vår romerska värld sällan besöka.»
Stället är att jämföra med och har sin förklaring af hvad
Tacitus berättar, när han för andra gången talar om samma
ocean, nämligen i kap. 44, der han förtäljer, att i själfva
denna ocean ligger ett land, bebodt af germaniska stammar,
rika ej blott på män och vapen, utan ock på flottor,
(præter viros armaque classibus valent) och egande en fastare
och tryggare samhällsordning än andre germaner. Dessa folk
bildade flere samhällen (civitates). Han kallar dessa
samhällen svionernas, och beskrifver deras skepp. Slutsatsen af
hans ord är fördenskull den, att desse invandrare varit
nordboar tillhörande samma folk som fastlandsgermanerna. Sagor
om inflyttningar från Norden till Tyskland hafva således
varit spridda bland fastlandsgermanerna redan i första
århundradet efter Kristus.
Dertill inskränker sig emellertid icke Tacitus’ bidrag till
den germaniska vandringssagan. Om uppkomsten af en redan
då urgammal vid Rhen belägen borg, Asciburgium (Germ. 3),
hade hans sagesman hört förtäljas att denna skulle blifvit
anlagd af en forntidsheros, som från den germaniska oceanen
med sina skepp seglat in i Rhen och fortsatt färden ett
tämligen långt stycke upp förbi dess deltaland samt därefter
landstigit och grundlagt Asciburgium. Hans sagesman hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
