Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Mythen om urtiden och vandringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad gallerna vidkommer, hade det cisalpinska Galliens
införlifning i romarväldet och dervarande gallers romanisering
tidigt banat väg åt föreställningen, att de hade samma ursprung
och voro af samma blod som romarne. Fördenskull skulle
de vara trojaner, äfven de. Denna föreställning, gynnad af
romerska politiken, utbredde sig efterhand till de galliska
stammarne på andra sidan Rhen, och redan före Cæsars tid
hade romerska senaten i sina skrifvelser till æduerna ofta
kallat dem för romarnes »bröder och blodsfränder» (fratres
consanguineique, Cæsar de. B. G. 1, 33, 2). Om avernerna
sjunger Lucanus (1, 427): Arverni... ausi Latio se fingere
fratres, sanguine ab Iliaco populi.
Vi se således, att när frankerna, efter att hafva gjort sig
till herrar öfver det romaniserade Gallien, gåfvo sig trojansk
härkomst, så var detta återupprepningen af ett förlopp, för
hvilket Gallien redan århundraden dessförinnan varit
skådeplatsen. Efter den frankiska eröfringen utgjordes
befolkningen i Gallien för andra gången af två till språk och seder
olika nationaliteter, och nu, som förut, var det en politisk
uppgift af icke ringa betydelse att bringa dessa nationaliteter
hvarandra så nära som möjligt genom föreställningen om
gemensam härkomst. Romano-gallerna och frankerna skulle i
det trojanska krigets dagar hafva varit ett enda folk, som efter
det gemensamma fäderneslandets undergång delades i olika
skaror och hade olika öden, tills de återfunno hvarandra i
Europas väster, för att än en gång och på gallisk jord bo
tillsammans. Detta förklarar, att sedan man trott sig finna
bevis i Virgilius för saken, denna slog så an som den gjorde
och vann så mycken tillslutning, att de äldre sagorna om
frankernas härkomst och vandringar skötos åt sidan och råkade
i glömska. Förloppet upprepas en tredje gång, när
norrmannerna eröfrat och blifvit erkände herrar i den del af Gallien,
som efter dem kallades Normandie. Dudo, deras
krönikeskrifvare, säger, att de ansågo sig vara ex Antenore progenitos,
ättlingar af Antenor. Ett tillräckligt bevis för, att de från
frankerna lånat sagan om sin trojanska börd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
