- Project Runeberg -  Till Jordens Medelpunkt /
137

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tjuguandra kapitlet

137

komma i åtnjutande! Dessa skatter hafva de första
dagarnes omstörtningar begrafvit på sådana djup, att
hvarken hackan eller spettet kunna rycka dem ur deras graf.

På skiffern följde gneis, lätt igenkänlig på sin
regelbundna och parallelskiffriga struktur, och derefter
glim-merskiffer, fördelad i stora lameller i ögonen fallande
genom sin tindrande glans.

De elektriska apparaternas ljus, hvilket återkastades
af klippmassans små facetter, utsände sina strålar åt alla
håll, och jag trodde mig färdas genom en ihålig
diamant, i hvilken dessa strålar bröto sig i tusende
bländande färger.

Omkring klockan sex började denna ljusfest
märkbart aftaga, nästan upphöra; väggarna antogo ett
kristalliniskt, men dystert utseende; glimmern blandade sig
förtroligare med fältspat och qvarts, för att bilda den
egentliga klippan, den framför alla andra hårda stenen,
som, utan att krossas, uppbär jordklotets fyra våningar.
Vi voro inmurade i granitens ofantliga fängelse.

Klockan var åtta på aftonen. Vatten saknades
ännu och jag led förfärligt. Min onkel vandrade förut
och ville icke stanna; ban lyssnade för att uppfånga sorlet
af någon källa, men ban hörde intet!

Imellertid vägrade mina ben att bära mig, men jag
motstod mina plågor, för att icke tvinga min onkel att
stanna, hvilket skulle för honom utgjort ett förtviflans
slag, ty dagen, den sista som tillhörde honom, led mot
sitt slut.

Slutligen öfvergåfvo mig krafterna; jag uppgaf ett
rop och föll omkull.

— Hjelp! jag dör.

Min onkel vände om ; ban betraktade mig med
korslagda armar och uttalade slutligen följande dystra ord:

— Allt är slut!

En åtbörd af vrede träffade för sista gången mina
blickar, innan mina ögon föllo tillhopa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:57:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vjjordmed/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free