Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 38. En hemlighet att uppdaga. De första orden från den okända. Tolf år på holmen. Ofrivilliga bekännelser. Försvinnandet. Förtroende till Cyrus Smith. En väderqvarn bygges. Det första brödet. En handling af själfuppoffring. De hederliga händerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken skilde platån från skogen, och störtade vidare
fram på den motsatta stranden.
Der stod Harbert midt emot en förfärlig jaguar,
liknande den, som dödats vid Reptil-udden.
Oförmodadt öfverraskad, höll han sig intill ett träd, medan det
vilda djuret, krypande ihop, beredde sig att störta öfver
honom. Men utan andra vapen än en knif rusade den
okända mot jaguaren, hvilken nu vände sig mot denna
nya motståndare.
Striden blef kort. Den okända besatt en
utomordentlig styrka och vighet. Han hade fattat jaguaren i
strupen med en hand, kraftig som ett skrufstäd, utan att
bry sig om, att vilddjurets klor inträngde i hans kött,
och med den andra stötte han knifven i dess hjerta.
Jaguaren föll till marken. Den okända sparkade
till honom med foten och ville fly, just i det ögonblick,
då nybyggarna ankommo till krigsskådeplatsen. Harbert
hängde sig nu fast vid honom och utbrast:
— Nej, nej! Ni får inte gå!
Cyrus Smith gick fram mot den okända, hvars
ögonbryn rynkades, när han såg honom nalkas. Blodet flöt
från hans axel under hans sönderslitna väst, men han
egnade ingen uppmärksamhet deråt.
— Min vän, — sade Cyurs Smith till honom, — vi
komma för att afbörda oss en tacksamhetsskuld till er.
För att rädda vårt barn har ni äfventyrat ert eget lif!
— Mitt lif! — mumlade den okända. — Hvad är
det värdt? Mindre än intet!
— Ni är sårad?
— Betyder föga.
— Vill ni gifva mig er hand?
Men då Harbert försökte fatta den hand, som nyss
räddat honom, lade den okända armarne i kors, hans
bröst häfdes, hans blick beslöjades, och han tycktes vilja
fly. Derefter gjorde han en kraftig ansträngning och
sade i tvär ton:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
