Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 36. Bostaden undersökes. Natten. Några bokstäfver. Fortsättning af undersökningarna. Växter och djur. Harbert i stor fara. Ombord. Affärden. Svårt väder. En glimt af instinkt. Vilse på hafvet. Eld uppgjord i rättan tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att störta öfver detta vidunder, att slå det till
marken i sin ordning och derefter fasthålla det säkert var
ett ögonblicks verk för Pencroff och Gideon Spilett.
Matrosen hade en herkulisk styrka, äfven
korrespondenten var mycket stark, och trots vidundrets motstånd
bands det stadigt, så att det icke kunde göra en enda
rörelse.
— Du är väl inte skadad, Harbert? — frågade
Gideon Spilett.
— Nej, nej!
— Ah, om hon gjort dig något ondt, denna apa . . .!
— utropade Pencroff.
— Men det är inte en apa! — svarade Harbert.
Vid dessa den unga gossens ord betraktade Pencroff
och Gideon Spilett den på marken liggande besynnerliga
varelsen.
Det var verkligen icke en apa! Det var en
mensklig varelse, det var en menniska! Men hvilken menniska!
En vilde, i ordets hela rysliga bemärkelse, och desto mera
afskräckande, som han syntes hafva nedsjunkit till det
lägsta stadiet af djuriskhet.
Borstlikt hår, ett ovårdadt skägg, som nådde ända
ned till bröstet, nästan naken kropp med undantag af ett
trasigt skynke omkring höfterna, vilda ögon, ofantliga
händer, omåttligt långa naglar, hy mörk som mahogny,
fötter hårda som om de varit af horn — sådan var denna
eländiga varelse, som dock måste kallas en menniska!
Men man kunde verkligen med fog fråga sig, om i denna
kropp ännu fans en själ, eller om djurets låga instinkt
trädt i dess ställe.
— Är ni rigtigt säker på, att det är eller har
varit en menniska? — frågade Pencroff korrespondenten.
— Ack, det lider intet tvifvel, — svarade denna
senare.
— Det skulle alltså vara den skeppsbrutna? — sade
Harbert.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
