- Project Runeberg -  Vett och ovett /
185

(1887) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skänkjungfrun mig och en kamrat samt en halfva
Cederlunds på en bricka och bar oss långt ut i trädgården.

Der satt den unge skräddarmästaren och stack sina
spindelben under trädgårdsbordet och sin arm om lifvet
på sin unga, vackra hustru och sina små hvassa ögon
in i hennes rosiga anlete.

»Vars’go!» sa skänkfröken.

Men de hörde henne inte, för si de hade varit gifta
i bara tre månader.

»Nöt!» mumlade skänkfröken.

Men den lille skräddaren hörde inte det heller. Han
hade öfver hufvud på den sista tiden inte hört på någon
annan än sin Anna och mistat två bra kunder, för det
han satt häradsskrifvarens landstatsknappar på majorens
uniform.

»En krona!» skrek skänkfröken, och då vaknade
skräddaren upp så pass, att han kunde taga fram sin
tunna plånbok och betala.

Och en stund efter det skänkfröken var gången och
lille skräddaren tömt mig ett par gånger, tog hans Anna
honom om kinden, drog ned hans hufvud i jemnhöjd
med sitt eget, rodnade förfärligt och hviskade något
mycket, mycket tyst i hans stora, röda öra med messingsring
i nedersnibben för den svåra tandvärkens skull.

Inte hörde jag, hvad de sade, men något roligt
måtte det ha varit, ty båda sågo så innerligt lyckliga ut,
och så frågade skräddarn Anna, om hon »bara trodde, att
det fanns plats för en liten vagga i den trånga kammaren?»

När de sedan gingo, välte skräddaredrummeln
omkull bordet, så att jag blef krossad, som ni ser mig nu,
men det gjorde då detsamma, ty jag hade ändå i mitt
lif fått se ett par rigtigt lyckliga tosingar.

Och vardt detta slutet på bägarens saga.

*     *
*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:44:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vettovett/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free