Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sade hon. Det är nästan alltid det, som är orsaken, när inte
människor kunna med varandra. Allra först tyckte inte heller jag om
fru Lynde, men så fort jag började förstå henne, lärde jag mig
göra det.
— Det är ju möjligt att somliga människor kunna fatta smak
för fru Lynde, men jag brydde mig inte om fortsätta med att äta
bananer, därför att folk sa’, att bara jag höll i tillräckligt länge,
skulle jag lära mig att tycka om dem, brummade herr Harrison. -
Vad det beträffar att förstå henne, så har jag redan förstått, att
hon har obegripligt svårt för att hålla sin näsa från nästans ange-
lägenheter, och det sa’ jag henne också.
— O, det måste ha sårat hennes känslor förskräckligt, sade
Anne förebrående. — Hur kunde ni säga någonting sådant? Jag
råkade för länge sedan säga några mycket svåra saker åt fru Lynde,
men det var för att jag förgick mig och blev häftig — jag hade
aldrig kunnat säga det lugnt och behärskat.
— Det var sanningen, och sanningen böra alla människor
få i sig.
— Ja men ni sa’ henne inte hela sanningen, invände Anne. —
Ni brukar bara säga den obehagliga delen av sanningen. Ni har
till exempel sagt mig väl ett dussin gånger, att mitt hår är rött,
men ni har inte en enda gång sagt mig, att jag har en fin och
nobel näsa.
— Det lär du nog veta, utan att någon behöver tala om’et
för dig, flinade herr Harrison.
— Jag vet också, att jag har rött hår — fastän det mörknar
år för år — så det behöver heller ingen tala om för mig.
— Nå nå — jag ska väl försöka att tiga me’t, eftersom du
är så känslig. Ursäkta gubben, Anne! Jag har för vana att tala
rent ut, och det får folk inte ta illa upp.
— Men det kan man inte rå för, att man gör. Och att det
är en vana, hjälper just inte, tycker jag. Vad skulle ni tänka om
en människa, som ginge omkring och stucke knappnålar i folk och
sa’: »ni får förlåta mig, det ska ni inte bry er om — det är en
liten vana jag har» ... Ni skulle tänka hon vore lite vriden, eller
hur? Och vad det angår, att fru Lynde är viktig och lägger sig
i en hel hop, så är det ju sant. Men sa’ ni henne också, att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
