Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anne gör affärer.
fru Sloanes kossa från rabatten, så att hon inte äter upp vår krasse,
skrattade Diana. — Nu börjar jag få litet hum om vad du me-
nar med att uppfostra den allmänna uppfattningen, Anne. — Titta,
där ligger gubben Boulters hus! Har man någonsin sett ett så-
dant kråknäste! Och alldeles invid landsvägen står det! Ett gammalt
hus med utslagna fönsterrutor kommer mig alltid att tänka på nå-
gonting dött med utstungna ögon.
— Jag tycker ett gammalt övergivet hus är en sådan vemodig
syn, sade Anne drömmande. — Jag föreställer mig, att det alltid
måste tänka på de tider, som varit, och sörja över att all dess
glädje är borta. Marilla har sagt, att för länge sedan växte det
upp en stor familj i det där huset, och då var det riktigt hemtrev-
ligt, med en vacker trädgård och klängrosor växande överallt. Där
var fullt med små barn och skratt och sång, men nu står huset
tomt, och bara vinden suckar och viner genom det. . . Vad det
måste känna sig ensamt och sorgset! Kanske vända de åter nå-
gon månskensnatt — de där små barnens andar från långt till-
baka i tiden, rosorna och sångerna. . . Och då kan det gamla
huset drömma en stund, att det är ungt och glatt igen.
Diana skakade på huvudet.
— Jag »låtsar» aldrig så’nt där numera, Anne. Minns du
inte, så onda mamma och Marilla voro för att vi låtsade spöken i
Förtrollade skogen? Ännu i denna dag tycker jag det är kusligt
att gå där, sedan det börjat skymma, och skulle jag börja sätta
ihop sådana ■ där historier om det gamla Boulterska huset, skulle
jag inte våga gå där förbi heller . . . För resten ä’ de där bar-
nen inte döda. De ha vuxit upp och må bra — och en utav
dem är slaktare . . . Och blommor och sånger kunna väl inte gå
igen, heller!
Anne kvävde en liten suck. Hon älskade Diana ömt, och
de hade alltid varit goda kamrater. Men hon hade för länge se-
dan fått röna, att när hon vandrade in i fantasiens rike, fick hon
gå ensam. Dit ledde en förtrollad stig, på vilken ej ens hen-
nes käraste vän förmådde följa henne.
Ett åskregn föll, medan flickorna voro i Carmody. Men det
gick fort över, och färden hem, längs trädkantade vägar, där regn-
dropparna gnistrade på grenarna, och genom små grönskande dalar,
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
