Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid Stallmästaregården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tös!» sade han ofta. »Men du är bra, som du
är!» tillade han strax därpå och gav henne
en liten smäll på kinden. Anna återgäldade
fullkomligt hans kärlek. Egentligen höll hon
mycket mera av honom än av föräldrarna,
åtminstone hyste hon för honom ett obegränsat
förtroende och talade med honom om allt, som
låg henne om hjärtat. Nu hade hon en tid
haft så mycket att tänka på, att hon till slut inte
kunde bära det ensam längre. En vacker
vinterdag tog hon en släde och åkte ut förbi
Stallmästargården för att hälsa på sin morfar.
»Amiralen är i orangeriet», sade båtsmannen,
som öppnade för henne, då hon ringde, och
genast begav Anna sig över den snötäckta
trädgården till orangeriet.
Då hon öppnade dörren, slog den fuktiga,
varma drivhusluften emot henne. Därinne stod
amiralen, klädd i en lång, stickad ylletröja, med
yllemössan neddragen över öronen och byxorna
uppvikta och sysslade med sina krysantemer,
som lyste vita, gula och bronsfärgade bland det
mörkgröna lövet.
»Morfar!» ropade Anna.
Amiralen vände sig hastigt.
- 57 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
