Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
skyndar framåt och kommer till en okänd sjö,
där den höga och klara stjärnenatten speglar sig.
Från dess vass hörs det en gigas toner och en
sorgsen sång. Det är Näcken, som klagar över,
att ingen har ett hjärta för trollens sorg och oro.
Han har ingen själ, han för en fridlös skugghamns
tillvaro och blott om en ren och skuldlös ungmö vill
famna honom, får han sjunka ned till evig vila i
sjöns vågor. Flickan lyssnar med glödande kin-
der till denna sång, ty rösten är den ynglingens, som
hon mötte i skogen, bara mera mild och ljuvlig,
och hon sjunker till hans bröst. Men när Näcken
kysser sin brud, ser hon i den blodröda månens
sken hans ansikte och finner, att det är en skrynk-
lig, silverhårig gubbe, icke den blomstrande yng-
lingen. Hon stöter honom ifrån sig och vill skynda
bort. Näcken simmar ut från stranden och klagar
ånyo i ord och toner sitt bittra öde: människors
kärlek är lika ytlig och kort som trollens och för-
går, om den älskades hud vissnar och skrynklas.
Ve honom, som bara en flyktig sommardag vart
hundrade år får trampa jorden och söka en kärlek,
som icke sviker, hur hans drag än skifta. »Du
brann av jordisk kärlek, vars vingar syndens voro,»
nu måste Näcken vänta och sörja i nya hundra
år. Så dyker han ned i sin sjö, och en vit näck-
ros flyter upp på vattenytan — ty för var gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
