Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellas tillfrisknande gick framåt, om också med små, små steg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stilla pratstunder omtalade Hanna sitt besök hos
tant Karin, och Bellas förtjusning kände inga
gränser.
– Hon var söt, sade du? Hur såg hon ut?
Hvad sade hon allt? Skall du gå dit igen?
Tycker du mycket om henne?
– Nej, nu pratar du för mycket, miss
Belladonna, och jag går min väg.
– Nej, stanna, jag skall vara tyst som en
metmask, bara du stannar. – Och Bella höll
henne i kjolen. – Men ser du, jag mår så bra
i dag och känner mig så odygdig. Doktorn
lofvade mig att äta drufvor och jag är så
förskräckligt snål på dem. Skulle jag inte ha samvete,
så ville jag skicka dig ut i yrvädret och köpa
litet mer, de togo nyss slut. Men . . .
– Är det inte något annat, så skall jag
hjelpa dig af med ditt samvete, – skrattade
Hanna och var redan halfvägs ut genom dörren.
– Vänta, hvirfvelvind! Tag femti penni ur
min börs der i lådan och välj de allra vackraste.
Så der . . . adjö med dig!
Då Hanna var utom dörren blef hon ropad
tillbaka. – Vänta, Hannibal, jag tror ändå att
min druftörst hör till de „själsaffectioner”, som
stå under viljans inflytande. Ergo kan jag
beherska den; ergo vill jag beherska den. Lägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
