Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byn bland bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har tid till ett enda steg i krok, och ändå är jag
icke istånd att på den upptäcka ett hjulspår eller
märken efter fotgängare!» «Aj, aj! herr geheimeråd,
huru kan ni vara obekant med den regelbundna
traktindelningen i en statens skog? Vi gå ju icke
på en väg, utan i en rågång, en af de räta gator,
som jemte de så kallade tvärlinierna dela skogen i
rutor. Nu måste vi hafva tålamod tills det visar
sig, om denna gata förer oss till en tvärlinie
eller en gångstig, som kan hjelpa oss till rätta.»
Solen hade redan sänkt sig djupt bakom de högre
träcf-topparne, som nu bortskymde henne; blott då och
då blänkte hon fram mellan grenarne midtför de begge
vandrarne. Rein-hard såg, att hans kamrat började
förlora humöret, och sökte derför att muntra honom
genom ett gällt jodlande och lifligt trummande på sin
ritlåda af bleck, hvilken han på ett band bar öfver
axeln. Men strax derefter tvärstannade han, liksom om
en helt annan tanke plötsligt vaknat hos honom. Hän
blickade hän öfver en liten öppen plats på venstra
sidan mot en mur af majestätiska silfvergranar,
hvilkas nästan silfverhvita stammar framstodo likt
pelare mot skogens djupa skugga, samt uppstämde med
vacker, manlig röst Mendelsohn’s herrliga sång: «Hvem
har dig, du sköna skog, uppå höjden byggt derofvan?»
Liksom fastkedjad blef geheimerådet stående bakom
honom. Hans min hade förändrats som genom ett
trollslag och uttryckte andaktsfull glädje.
«Jag ber», sade han då Reinhard höll upp efter
första strofen, »sjung litet mera»; och då Reinhard
hade sjungit hela sången, kunde geheimerådet i sina
känslors öfverväldigande svall endast yttra: «Ja,
här måste man höra detta tondiktens mäster^ stycke».
Härpå gick det åter framåt. Med ungdomliga steg
beredde sig den gamle mannen att uppnå slutet af
rågatan, liksom uppväxte inom honom en kraft, som
ville lyfta honom från jorden. Han tänkte icke vidare
på huru det lilla äfventyret skulle komma att sluta.
«gjunge den, som sång blef gifven, i den tyska
diktar-skogen - är icke hvarje af dessa ord här på
denna plats likt en helig uppenbarelse full
$f inre sanning? Ja, sjunge den>, som sång blef
gifven, och klage den, åt hvilken gudagåfvan ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
