Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för sig ett museum, uppfyldt af talrika statyer, alla
förfärdigade af en glänsande hvit marmor. Kom så
ett nytt skulpturverk, å hvilket mer eller mindre starka
färgspår kunde skönjas — hvad under då att man i
förhållande till de öfriga betraktade detta såsom ett
kuriöst undantag. Efter någon tid fann man
visserligen ett nytt, likaledes färgadt marmorarbete, men
då detta inflyttades i samlingen, hade redan färgen
på den nyss förut funna statyen hunnit förblekna i
följd af luftens inverkan och gipsafgjutningar — hvad
var då naturligare än att äfven det sist funna arbetet
af museibesökaren betraktades såsom ett unicum, ända
tills dess att äfven detta hunnit antaga de öfrigas
marmorhvita färg.
För att bryta denna fördom fordrades tydligen
en serie af observationer, företagna på alldeles
nyfunna arbeten och — för att gifva anledning till dylika
undersökningar — en man, hvilken med skärpa och
talang framstälde hypotesen om den antika skulpturens
polykromi.
Denne man var den franske konsthistorikern
Quatremére-de-Quincy, som 1815 utgaf ett arbete, i
hvilket han med sydländsk liflighet — om än icke
ännu på grundvalen af tillräckligt material — uttalade
sig för den mångfärgade skulpturens existens under
antiken. Sedan dess har frågan, om än för längre
tider skjuten åt sidan, stått på dagordningen inom
den konsthistoriska vetenskapen, och särskildt hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
