Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S. Schandorph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S. SCHANDORPH.
157
Denna inledning till Albrechts förhållande till
Alvilda är ett mästerdrag. Det karaktäriserar båda,
och det visar arten af det välde, han fick öfver
henne. Han, som läppjat på alt, men gått till
bottnen med intet, ban, som deklamerat sig till
hänförelse, men aldrig uträttat något dugligt, denne
aktör, hvars smidiga natur kunde lämpa sig efter
hvad som hälst, blef den unga flickans drömda
ideal. Han sjöng sig in i hennes hjerta med poem,
hvilkas epigonnatur hon ej kunde kritisera, ban
sade henne ting, som hon aldrig drömt om, som
ban hade på tredje eller fjärde hand, och som hon
trodde honom kallad att föra ut i verlden som nya
sanningar. Han ljög sig till hennes kärlek, till
dess att omständigheterna demaskerade honom och
räddade henne. Då reste han sin väg helt simpelt.
Komedien var slut, och han hamnade i en liten
skola på landet.
Dessa karaktärer bilda till sammans liksom ett
helt af iakttagelser, som ömsesidigt fullständiga och
förklara hvarandra. De utgöra den negativa
kritiska sidan af Schandorphs produktion och peka
alla hän på den art af mänsklighet, som eger
författarens sympati och som han tecknar — med dess
misstag, brister och ensidigheter visserligen — men
alltid med en medkänsla, som gjort Schandorph
till den ende af Danmarks nyare författare, hvilken
egentligen är humorist. Hvad ban älskar och
förstår, är hvardagsmänniskorna af alla klasser, folk,
som kanske ej förstå att tala så vackert för sig,
som hafva en ingalunda hög eller ideel uppfattning
af lifvet, som taga världen sådan den är och ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
