Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 6 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talades så ringa om fången. Så mycket
mera tänkte man på honom; väl mäst
Marie, som räknade dagarne till dess han
skulle bli fri. Hon hade denna tid
upplefvat annat sorgligt också: det hade gått
utför för hennes far, han hade mistat sin
plats: tjänstemansdrömmen var slut;
hennes far arbetade nu såsom bokhållare i en
privat affär. Marie hade besökt modern
och mottagits med stora famnen.
Fann emellertid Marie beträffande
föräldrarna några ljuspunkter för framtiden,
så, kunde hon dock icke, se någon sådan
angående gamle Kunert. Sedan sonens
dom, bemöttes han ovänligare i fabriken,
ehuru han fullgjorde sitt arbete på sitt
gamla, flitiga vis. Men hans händers kraft
och skicklighet hade slappnat i och med
den stora olyckan; han hade blifvit
osäkrare och hans principaler, menade, att
han, nu egentligen inte förtjänade den lön,
han åtnjöt. Man sa’ honom detta icke i
ansiktet, men man gjorde sådana
antydningar, att han godt kunde förstå dem.
Hur skulle det gå, frågade Marie sig själf.
Af Kunerts andra söner var det ingen som
förtjänade något, som det var något
bevändt med. Kom Frans väl ut ur
fängelset, så vore nog värsta faran öfver. Men
vågade hon sätta sina förhoppningar på
framtiden? Var det icke mycket antagligt,
att Frans skulle komma hem sjuklig och
svag samt länge bli ur stånd att förtjäna
något! Marie tänkte på allt detta samt
på att ställa det så för Frans att han skulle
kunna hvila ut och samla nya krafter. Hon
sökte efter en plats och beslöt sig för att,
ta sådan i en pappersfabrik. Hon gjorde
med en viss försiktighet gamle Kunert
bekant med beslutet och försäkrade att hon
endast skulle stanna på fabriken tills Frans
kom ut; den gamle tvekade länge, men
kunde till sist icke göra några bestämda
invändningar däremot.
Hvad Marie fruktat, skedde. På fabriken
hade ett häftigt uppträde egt rum mällan
Kunert och principaln. Det hade rört sig
kring en ångpannas reparation. Efter att den
var gjord, upptäckte Kunert en springa på
den och gjorde sin förman uppmärksam
därpå. Följden blef, att man bestred hans
upptäckt, som stälde stora förluster i utsikt
och förebrådde honom hans kortsynthet
samt uppenbarliga sträfvan att göra fabriken
skada. Gamle Kunert var emellertid icke
man att ta sådant där lugnt. Han svarade
hett och måste nu höra, att man blott af
nåd behållit honom kvar i fabriken, af
medkänsla för honom efter sonens
dom om han inte trifdes längre, kunde han gå
när han ville. Och Kunert packade ihop
sina värktyg och gick. Detta var den värsta
stund i hans lif, då han kom hem till de
sina för att meddela dem, att nu hade
också deras sista inkomstkälla torkat ut.
Men, Marie förstod ypperligt att ge honom
mod. Han, en så skicklig och dukfig
arbetare kunde, öfver allt och utan besvär
finna en annan och bättre plats.
Hon erinrade honom om att redan för
ett år sedan hade en av de första
fabrikanter där sökt värfva honom för sin fabrik.
Han skulle se, att man ännu med öppna
armar skulle upptaga honom som arbetare
i hvilken fabrik som hälst. — Kunert hörde
så gärna på denna uppmuntran men han
hade hört, att sonens dom äfven kastat
en skugga på honom. Men det var ju
ingalunda så säkert, att alla arbetsgifvare
tänkte lika. Han måste försöka: kanske
såg han allt för svart. Men han hade
icke bedragit sig. Knappast hade han
hunnit nämna sitt namn, så afbröts
underhandlingarna med ens. Kunert fann att
han och hans son voro lysta i bann af
allt hvad arbetsgifvare heter, att mällan
dessa cirkulerade en svart lista hvarpå alla
misshagliga arbetare voro upptecknade och
att hans och Frans’ namn också funnos
där.
Så långt hade det alltså gått. Blott med
möda kunde han tvinga sig att gå hem;
hans ben förmådde knappast bära honom;
han darrade i hela kroppen och måste
luta sig mot en husvägg för att icke dingna.
Så funno några arbetare honom.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
