Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
374
ligen en liten, encellig svamp (Sacharomyces cerevisice), som vi
odla i stor skala, därför att vi behöva densamma till att
åstadkomma vårt dagliga bröd samt alla jästa - alkoholhaltiga
- drycker. Jästsvampen dödas i lufttorkat tillstånd först vid
115 - 120° C., således vid en temperatur, som, utom i vulkaner,
aldrig förekommer i naturen.
De viktigaste källor till den värme, växten behöver för att
leva, äro framför allt solen, men därnäst också jordvärmen. I
allmänhet anses, att jordens värme betyder alltför litet f or växten,
för att ens behöva omtalas. Markens temperatur är emellertid
viktigare än man tror. Under en viss temperaturgräns
fasthåller marken nämligen med största seghet sitt vatten och kan på
detta sätt till och med förvandla ett träsk till en öken. Som
markens temperatur kan vara betydligt olika luftens och mestadels
också är detta, så förklaras redan härav vissa olikheter i floran,
för vilka man eljest icke skulle finna några stödjepunkter. Av
vikt i detta hänseende är, att marken aldrig antager så
ytterliga köldgrader som luften. Detta beror i väsentlig grad på
jordens egen värme, som långt mera än man hittills ansett hjälper
till att bevara och upprätthålla växtvärlden. Saftrikedomen,
den låga hopträngda växten och knöliga urartningen av många
klipp växter beror sålunda på den steniga markens hastiga och
starka uppvärmning. Detta förhållande, som naturligtvis också
står i samband med transpirationens anpassningar och behov,
erhåller sitt stöd däri, att heta, steniga trakter och
klippväggar i själva verket också övervägande beklädas av
fett-växter och knöliga växter (fig. 221). Då man dessutom
besinnar, att i den afrikanska öknen sten och sand ofta nog uppvärmas
till temperaturer av 60-70°, och ihågkommer, att av solen
genomglödgade klippor, i synnerhet i Alperna och i våra högfjäll,
kunna upphettas till över 50° C., finner man det lätt begripligt,
att sådana temperaturer icke kunna vara utan inflytande på
växtligheten på dylika orter. Då de solbelysta bladen hos
alptaklök (Sempervivum alpinum) vid en temperatur i skuggan av 28°
C. upphettas till 52° C., så är det klart, att många anpassningar
icke blott hos denna växt, utan även hos andra fjällväxter
bero på värmen, efter vilken bladen måste rätta sig. Det ligger
fördenskull också nära att med Kerner von Merilaun i den knö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
