Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGELSKA PROFILER
153
teodicéernas likkista, en protest mot den bästa
möjliga av alla världar. Thomas Hardy har såsom
diktare slagit många sådana spikar. Hans
författarskap har samlat sig till en ironisk anklagelsedossier
mot ett världsförnuft, som ingenting annat är än
blind och planlös livsvilja. Men Hardys ironi har
ingenting av den Voltaireska Candideironins
uppsluppenhet och lätthet. Den är tungfotad. Och
kunde man utan motsägelse tala om sentimental
ironi, skulle detta uttryck passa just på Hardy.
Hardys patos är medlidandet. Kanske syftar han,
som de grekiska tragöderna gjorde det enligt
Aristoteles’ utläggning, till att genom fruktan och
medlidande åstadkomma en affekternas rening. Men
det är här, som man blir oppositionell. De olyckor
han hopar i sina böcker verka ibland som
målmedvetna konstruktioner, gjorda för att styrka
hans pessimistiska tes. Varje fall kan vara sant i
och för sig. Men anhopningen verkar överansträngd.
Det är, som om författaren med flit släppte alla
slumpens onda makter lösa för att bekräfta sin en
gång fixerade världsbild. Livet får inte tala för sig
självt. Han arrangerar det så, att det skall pressa
fram största möjliga mått av själsskakning och
medlidande. Det verkar nästan, som om han föresatt
sig att få sina läsare och framför allt sina
läsarinnor att gråta tårefloder. Han är inte fri från
sentimentalitet. Och hans benägenhet för sentimentalitet
och konstruktion förtager intrycken deras
omedelbarhet. Man saknar ibland hos hofiom den över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
