Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
torsten fogel qvist
mer man totalt bort, till vilken kategori och tid
de höra. Maupassant var naturalist. Hans konst
är i avsaknad av varje tendentiöst patos. Han ställde
den varken i tidsidéernas eller de eviga idéemas
tjänst. Finns det i hans noveller någon filosofi —
undantagandes de melankoliska reflexioner, som den
som i unga år stormat hårt på livet gör, när
kraften tryter, löven lossna från träden och
desillusionen stiger som dimma och grå fukt ur marken —
så kan den karakteriseras som pessimistisk
flanör-filosofi. Flanördiktningen är dömd. Den betraktas
i våra dagar med samma ögon, som en arbetande
manniska kastar pa en nojessegiare, nojestiskare
eller nöjesjägare. Naturalismen har desslikes så
många gånger fått sin dödsattest skriven, att man
väl får tro på dess skuggtillvaro. Detsamma gäller
om Part pour Part — konsten för konstens egen
skull. Konsten, särskilt den litterära, har på sistone
blivit fasligt målmedveten, den är, om man får
tro härolderna, i färd med att skapa, vad den
aldrig förr orkat med, nämligen nyja himlar och
en ny jord och ett människosläkte utan individer,
i vilket var och en på sin höjd uppfattar sig själv
som ledkropp i en stor mask. Med ett ord — alla
de kategorier, i vilka man skulle kunna stoppa
fallet Maupassant, äro kasserade och sönderslagna.
Och ändå lyssnar man till hans berättelser, som
om de vore skrivna i går. Ändå strömmar det
fram ur dem ett rent animaliskt liv, som om de
kvinnor han älskat ännu voro varma och unga, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
