Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
torsten fogel qvist
I sina underbara variationer på Ciceros tema,
att »filosofiens konst är konsten att lära sig dö»,
skriver Montaigne :
Aristoteles berättar, att det vid floden Hypanis finns
små djur, vilka leva blott en enda dag. De som dö klockan
åtta på morgonen dö i sin ungdom, de som dö klockan fem
på aftonen dö av ålderdomssvaghet. Vem av oss skulle
ej finna det löjligt, om han hörde att denna korta, flyktiga
livslängd skulle tillmätas någon betydelse i avseende på
lycka eller olycka. leke mindre löjligt är det att fråga
efter långt eller kort i vår egen livslängd, om vi jämföra
den med evigheten eller också med bergens, flodernas,
stjärnornas, trädens varaktighet, ja, till och med med vissa
djurs livslängd.
Epikuros sökte inskärpa hos sina lärjungar
dödsfruktans onda och han tröstade dem med det
bekanta: »Där jag är, är inte döden och där döden
är, är inte jag.» Det finns hos Montaigne likartade
tankegångar. Men alla mynna de ut däri, att den
enskildes liv och död äro oväsentliga ting. För att
komma till en sådan uppfattning valde Montaigne
den utvägen att så ofta syssla med dödstanken, att
den förlorade sin udd. Han ville riktigt penetrera
den. Ett par mansåldrar efter Montaigne uppträdde
e{m annan vis humanist, som rekommenderade en
alldeles motsatt väg. »En fri människa tänker minst
av allt på döden och hennes visdom är en livets
visdom», skrev Spinoza. Aldrig har historien
lämnat ett intressantare exempel på, hur två tänkare
med radikalt motsatta formuleringar och på diame-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
